En bok som kom ut för tio år sedan och blev både omtalad och uppskattad. Jag kände inte att det var något för mig, en berättelse om tonårstjejer och deras festande. Men nu har författaren kommit med en uppföljare, en relationsroman om tjejerna som vuxna och den verkar intressant. Så jag läste denna först för att få koll på karaktärerna. Men det var inget nöje direkt, fem mobbartjejer som super, spyr och stjäl. Och de fem jägarinnorna är inga trasiga slumungar med en uppväxt full av droger, utanförskap och utnyttjande. De är alla medelklass med trygg uppväxt under ordnade förhållanden. Nu går de på gymnasiet men beter sig som omogna och gränslösa fjortisar som inte drar sig för att stjäla sprit från grannar och göra inbrott i kiosken mellan supandet. Som Eva säger, ingen risk, vem tror att såna som vi gör detta...

Det jag undrar är vad författaren vill säga? För visst finns det ett mörker i boken, de kaxiga och utagerande tjejerna, vet varken vad de vill eller om de egentligen hör hemma i det tajta kollektiv som gruppen utgör, även om de (alltså författaren) glorifierar den. Alla kommer vi ihåg tonårstiden, man vill sticka ut men ändå passa in. Det finns plats för grupper men finns det plats för individer?
Jag tycker att det är en tjatig bok utan tydligt budskap, bara festande och strulande. Men det kanske är själva poängen, vilsenhet som sammanfattas i gruppens valspråk, "man kan aldrig ha för mycket ögonskugga"...

Betyg 2