Under en sommar på Sigtunastiftelsens gård 1932 träffar Karin den yngre Olof Lagercrantz. De blir förälskade, haken är att Karin redan är gift med den redan då kände skribenten Sven Stolpe, en man med hög moral och häftigt humör. De har inga barn än, men en skilsmässa är ett stort steg. Karin är ändå beredd att ta steget men det visar sig vara ett projekt bokstavligt talat förenat med livsfara...

Jag säger det först som sist, jag tycker inte om Alex Schulman! Han är en översittare och besserwisser som snackar skit om folk i sin podd och sina krönikor. Tillsammans med Jan Guillou tävlar han i frågeprogrammet Alla mot alla där de ger narcissismen ett ansikte.
MEN... han är en jäkel på att skriva! Karin Stolpe är hans mormor, skandalen med Lagercrantz är inget man fick tala om i släkten och alla var rädda för Sven. Men Alex tar bladet från munnen och skriver självutlämnande, hudnära och inkännande om det som hände. Precis som i boken Glöm mig, om mamma Lizettes alkoholism. Han är skoningslös mot morfar Sven men blir också medveten om hur släktskapet går igen hos honom själv genom sina problem att kontrollera sitt humör. Den koppling han gör mellan morfars humör, de ständiga konflikterna inom släkten och sitt eget uppträdande inför sin familj är i mina ögon bokens styrka. Men kan förstås tycka att han skyller ifrån sig på morfar, men man kommer aldrig ifrån sina gener. Självinsikt är ett försonande drag hos Schulman.

Boken är lättläst och välskriven och författaren är tydlig med att det är en roman även om den känns mer som en biografi. Vissa scener är väl dramatiska och där anar man att författaren utnyttjat sin konstnärliga frihet. Men boken bygger på autentiska brev och dagboksutdrag från Olof Lagercrantz, och Schulman kompletterar det med egna minnen av morfar och mormor. Som läsare blir man berörd och förtvivlad över Svens grymhet mot sin hustru, ständigt bestraffad för sina felsteg i ungdomen. Man förstår inte hur hon stod ut och det ska påpekas att även yngre läsare som inte har full koll på Stolpe och Lagercrantz har behållning av boken som skildring av ett destruktivt äktenskap.

Betyg 4

En roman med förankring i verkligheten som tar läsaren allt längre in i en spiral av hur en enda människa kan påverka och skada sin omgivning genom sina egna föreställningar om sig själv, andra och livet. Gripande och sorgligt och när jag läst den sista sidan och slutligen lägger ifrån mig boken är jag riktigt förbannad.

Betyg 4