Hur var mina tankar som barn? När jag läser "Natten som föregick denna dag" undrar jag om de var lika mörka och ödesmättade som den 13-åriga flickans i denna roman. Roman är nog fel benämning; snarare ett prosapoetiskt tankeflöde laddat med symboler. Boken är ömsom ett tankeflöde ömsom ett mässande som inleds med romanens titel.

Flickans tankar sträcker sig ofta mot det groteska i både sig själv och andra. I tankarna finns inga hinder i att skada sin egen och andras kroppar, omforma dem till oigenkännlighet genom hallucinatoriska tankebilder. Till slut blir hon genom dessa bilder oigenkännlig som människa, och snarare ett väsen som är ett med naturen istället för att höra ihop med andra människor.

Hennes liv är fjärmat från alla förutom sin mamma, syster och häst. Det är en oklar bild över vilken tid och plats som romanen utspelar sig i. Var kan två barn bara driva runt hemma med en ofta frånvarande mamma? Tillsammans bildar de sitt eget kosmos, men trots den fysiska närheten till varandra, är det en avgrund som skiljer dem åt, men som stundtals överbryggs.

Flickan beskriver sig ofta som en ful och gammal flicka, oälskbar. Det är i kontrast mot sin syster som hon skapar bilden av sig själv. Systern är den vackra, friska, konventionella och lättälskade. Det är framförallt här igenkänningen finns, hur man som barn ständigt såg sina brister utifrån andras företräden; hur detta kunde väcka ett mörker inom en.

Bokens speciella stil väcker en myriad av bilder i huvudet på en och det är ett annorlunda perspektiv man får ta del av som läsare. Men i efterhand är jag ändå lite besviken - är det inte mer än så?

Betyg 2