En brokig skara människor, män, kvinnor och barn, samlas på en gård i sydvästra Finland. Det de har gemensamt är att de är trötta på det moderna samhället med dess konsumtionshysteri och teknikfixering. De söker lugn och enkelhet, befriade från vår tids stress och krav. Nu ska de försöka leva medeltidsliv, odla sin egen mat och klä sig i medeltidskläder. Vissa är mer renläriga, andra mindre, och tanken är att var och en ska leva på den nivå som de är bekväma med. Men alla deltagare är inte nöjda med detta och den skenbara idyllen övergår sakta men säkert i ondska och diktatur. En självutnämnd ledare utropar den autonoma staten Zimbardien, ett samhälle helt baserat på våld och förtryck.

Författaren skildrar på ett lysande sätt maktutövningens mekanismer, hur ett världsfrånvänt kollektiv med goda intentioner stegvis glider in i mörker och våld. Detta är inget nytt. Gång på gång ser vi det hända, på skolgårdar och i dokusåpor säväl som i hela stater. Uppenbarligen är sekterism och demokrati helt oförenliga storheter. Vår humanism och tolerans är bara en tunn fernissa, så snart samhällets kontrollsystem släpper efter det minsta förvandlas till synes förnuftiga och empatiska människor till hänsynslösa mobbare, beredda att lyda de mest bisarra order från den man upplever som en stark ledare.

Zimbardien är Sonja Nordenswans tredje roman. Det är en rapp och lättläst berättelse med ett enkelt och tydligt språk utan en massa tröttande beskrivningar av personer och miljöer. Detta underlättas av att historien förs framåt indirekt, genom dagboksanteckningar och nedskrivna betraktelser. Lite som en medeltida krönika, fast flera olika personer kommer till tals. En utmärkt teknik som författaren delvis använde också i sin förra roman, "Blues från ett krossat världshus" som för övrigt nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris 2010.
Som alltid genomsyras Nordenswans berättelser av medkänsla och värme, trots det ofta mörka och tragiska händelseförloppet. Hennes karaktärer är lite udda och kantstötta, inte helt i fas med det samhälle de lever i. Men de är varken offer eller hjältar utan kämpar på så gott de kan i sin längtan efter kärlek och en plats i tillvaron. Hon har en helt egen drastisk stil som blandar det burleska och det triviala, det humoristiska med det tragiska.Och gärna kryddat med tidsenliga och populärkulturella referenser. I denna berättelse behandlas bland mycket annat så skilda ämnen som en sydafrikansk friidrottare utan ben, medeltida supvisor, en finsk variant av Let´s Dance, asexualitet, lajv, rosor och kanadensiska upptäcktsresande. Och inte minst Lucifereffekten, grunden för hela romanen inklusive titeln.

Betyg 4