Historikerna Joakim Scherp och Charlotta Forss bok Ulrika Eleonora, makten och den nya adeln 1719-1720 är inte någon biografi över drottning Ulrika Eleonora. Boken är intressant på sitt sätt, men den som förvänta sig en biografi över drottning Ulrika Eleonora blir besviken. Ulrika Eleonora hamnar i bakgrunden i maktkampen mellan drottning och adel.

Drottning Ulrika Eleonora kom till makten under en brytningsperiod i Sveriges historia: stormaktstidens fall och enväldets upphörande. Hon satt inte länge på tronen, endast ett år, 1719-1720, men hann ändå med förvånansvärt mycket. En av hennes mest uppmärksammade insatser blev att adla 182 personer under loppet av tolv månader.

Ulrika Eleonora hade inte uppfostrats till att bli monark. Hennes undervisning och fostran syftade till att förbereda henne till ett liv i kvinnlig hovsfär. Men livet ville annorlunda. Med Karl XII:s död i Norge 30 november 1718 hamnade Sverige i svår och djup politisk kris, och hon tillträdde med sin make arvprinsen Fredrik av Hessen-Kassel vid sin sida. Maken var ett viktigt stöd i militära och utrikespolitiska frågor, påpekar Joakim Scherp utan att för den skull förminska drottningens förmåga att fatta egna och självständiga beslut.

Redan omgående hamnade hon på kollisionskurs med adeln och anledningen var nobiliseringarna. 1719 års regeringsform, som avskaffade enväldet, gav drottningen rätt att utdela adelskap, men inte desto mindre utmanades denna rätt av just adeln. Riddarhusadeln tyckte det var för mycket olämpligt och simpelt folk som höjdes i adlig status och ville begränsa utnämningarna samt skaffa kontrollen över de nyadlade.

Historiken Charlotta Forss roll i boken är att ge perspektiv på det som Joakim Scherp tar upp genom att presentera människor och släkter i miniessäer. Ett av de mest gripande och fängslande personporträtten som Forss skriver är om Emerentia von Düben, kammarpigan som blev vuxen förebild för den uppväxande föräldralösa Ulrika Eleonora.

Betyg 3