Belva Plain hann tydligen med att skriva en hel del böcker under sin levnad, men för mig var Månskärans stad den första boken av henne. En riktigt intressant berättelse om livet i de amerikanska sydstaterna under 1800-talet. En tid då det i södern bland välbeställda var självklart att köpa, sälja och äga negerslavar.

Romanen utgår dock aldrig från vad slavarna tycker och tänker. Det är istället Miriam och vita människor i hennes omgivning som vi får följa. Avsaknaden av de svartas perspektiv skulle kunna ses som en brist, men samtidigt hade nog författaren, som är vit, blivit kritiserad om hon försökt sig på att uttolka svartas tankar och känslor.

Plain låter både slaveriförespråkare och abolitionister komma till tals i boken, vilket är bra. Diskussionerna känns trovärdiga och ger djup till historien. Allt är inte svart och vitt (om uttrycket tillåts i det här sammanhanget). Även en anhängare till slaveriet kan ha genomtänkta åsikter, ehuru de är moraliskt förkastliga.

Intressant hur fördomar och förakt kan drabba olika grupper. Naturligt ser många ner på negrerna, men föraktet mot judar är också utbrett. För att inte tala om vad man anser om irländare. Det är en beklaglig del av det mänskliga psyket att vi tycks ha ett behov av att ha någon under oss som vi kan sparka på. Framför allt om vi själva står långt ner på den sociala rangskalan.

Det här är en bok som berättar mycket om de sociala konflikterna i Amerika under den här tiden och om det förödande inbördeskriget. Hur mycket handlade kriget egentligen om slaveriet?

Betyg 4