Jag har förmånen att två gånger ha hört Ulrika Knutson föreläsa om Elin Wägner. Mycket intressant, och hon är lika bra på att föreläsa som på att skriva. Första gången handlade det främst om EW:s författarskap, nu i våras mer om Elin som person och engagemanget i olika frågor. Så jag tyckte att jag kunde det mesta och läste aldrig biografin. Men så råkade min fru vinna boken i bibblans lotteri och då blev den förstås läst.

Tyngdpunkten ligger som jag ser det på Wägners engagemang i olika frågor, rösträtten, kvinnosaken, freden. Som Knutson skriver är hon en typisk “igångsättare”, hon startar projekt men tappar intresset när det blir dags för vardagen och att administrera det som uppnåtts. Orsaken att Knutson kallar Elin “besvärlig” är att hon även vågar opponera mot “sina egna” så att säga. Hon ifrågasatte nyttan med rösträtten, kritiserade den parlamentariska demokratin, ställde krav på feminister och pekade på motsägelser i deras retorik, lät sig utnyttjas i rasistisk propaganda och drev en extrem pacifistisk linje som bara gynnade diktaturerna. Elin var tuff och disciplinerad, såg ner på svaghet, även sin egen, och som Knutson skriver “hon låter sig varken kramas eller ömkas”.

Men vi får också läsa om Elins kärleksliv, precis som Astrid Lindgren inledde hon en relation med en äldre redaktör och chef. Den slutade också olyckligt, dock utan graviditet. Mannen i hennes liv blev istället John Landquist, äktenskapet höll visserligen inte med de förblev vänner för livet. Elin var väldigt vacker och hade flera relationer både inom och utanför äktenskapet.
Som journalist och författare var Elin mycket skicklig, både produktiv och disciplinerad. Hon blev snabbt ett namn i kulturkretsar och umgicks med den tidens stora. Med romanen Norrtullsligan fick hon sitt definitiva genombrott. Vid sidan om skrivandet engagerade hon sig i bildandet av svenska Röda Korset, rösträttsrörelsen, kvinnofrågan och senare pacifismen. Hon reste mycket och hade kontakter på olika håll, inte minst i Tyskland, och såg med fasa på den framväxande nazismen. Knutson skriver också mycket om Fogelstadsgruppen, en sammanslutning av frisinnade kvinnor under ledning av Elisabeth Tamm och Honorine Hermelin och vars syfte var att ordna medborgarkurser och föreläsningar för kvinnor, som i sin tur skulle lyfta kvinnofrågor i samhället och göra det lättare för kvinnor att ta plats. Här var Elin Wägner en av ledargestalterna, både som föreläsare och redaktör för gruppens tidning Tidevarvet.

Men precis som Elin på äldre dar undrar jag om dessa banbrytande och målmedvetna kvinnor verkligen gjorde någon avgörande insats för kvinnors jämställdhet? De tillhörde alla den kulturella eller ekonomiska överklassen och deras landvinningar sipprade inte ner i de breda folklagren. Det var först på 50-och 60-talen det hände något och då berodde det på krassa tekniska lösningar som elspis, kylskåp och tvättmaskin, vilket frigjorde kvinnlig arbetskraft från hemmen och öppnade möjligheten för dem att ordna egen ekonomisk försörjning.

Ska jag säga något negativt om boken är det att jag gärna hade sett lite mer om Wägners författarskap och i synnerhet om hennes tyvärr alltför korta tid som andra kvinna i Svenska Akademien. Men det är en detalj, det är en mycket läsvärd biografi som jag varmt rekommenderar.

Betyg 4