Det här är en av de äckligaste, snuskigaste, skitigaste böcker jag har läst på mycket länge- och hur konstigt det än må låta- också en av de roligaste, då det i allt det vidriga finns en överdosering av svart humor. Och det är tur det då det finns en hel del incestuösa anlag i den här boken, mellan mor och dotter, far och son och mor och son. Mina associationer dras direkt till Charlotte Roches: Våtmarker, även den en överdos av snusk. Definitivt ingenting för den pryda eller känsliga läsaren. Själv uppskattar jag författare som vågar sticka ut från mängden.
Boken innehåller två långnoveller/kortromaner och temat skulle jag kalla för dysfunktionella isländska familjär. I centrum för den första berättelsen får vi möta den snart 80-åriga Elísabet som är gammelmormor, hennes dotter Júlía och svärson Albert. Så finns det barnbarn och barnbarnsbarn, men de äldre familjemedlemmarna är inte särskilt intresserad av att umgås med någon av de yngre medlemmarna i familjen. De har helt enkelt inte någon plats för dem. Elísabet, Júlía och Albert är alla tre så sjukligt överviktiga att ingen mer än de tre får plats i Júlía och Alberts vardagsrum. Släktens åldring Elisabet är den som styr. Albert kommer till henne vart tredje år för att "ansöka" om tillstånd att fortsätta med att ha ett sexliv med hennes drygt femtioåriga dotter som också är hans fru. Är min dotter bra i sängen?, är något den gamla tantan vill veta. Att hävda att Elísabet är den enda galningen i familjen är fel, då den drygt 50-åriga dottern är allt annat än normal då hon frossar i skitighet, hon tillåter enbart sin man att tvätta händerna en gång om dagen, hennes strumpor och säng är eländigt skitiga och hon tycks njuta av det. Elísabet, Júlía och Albert njuter också av sin stora passion: vaniljpudding med mängder av vispad grädde till. De frossar i sig av det. Júlía tänker att Albert kommer få diabetes och tvingas amputera benen. Men då tänker hon hugga av sina ben med och slänga dem i soporna. De talar om en familjevän. Den drygt 60-åriga Jóhanna som delade säng med sin mor tills hon var femtio år fyllda. Den drygt 50-åriga Júlía och hennes åldrade mor har något mer gemensamt. De drömmer, fantiserar och spelar upp fantasier alla rörande självmord. Trots att den äldsta, Elísabet är mer än rörlig- hon springer ut och raggar bland stadens fyllon- så vill hon att hennes dotter eller svärson ska hjälpa henne på toaletten, trots att de är så feta att två av dem enbart med nöd och näppe tar sig in på toaletten- så turas Júlía och Albert om att hjälpa Elisabet. Men varför tar det så väldigt lång tid för Albert när han är ensam med Elísabet på toaletten? Och kommer Júlia ta tag i sin största längtan att ställa sig på motorvägen utanför huset i mörkret och vänta på första bästa bil?
I den andra berättelsen får vi möta prostituerade Jóhann som återvänder till Island och till sina båda föräldrar, Rósa och Marteinn efter 16 års frånvaro. Han har alltid varit förälskad i sin far. Hans mor som käkar valium som om de var godispiller tycker att han har åldrats. Hon vill sätta sig i hans knä. Alla män får erektion runt henne, är något hon basunerar ut. När inte hennes drygt 30-åriga son går med med på det, ger hon honom två örfilar på vardera kind. Modern är helt gränsöverskridande, paranoid och hypokondrisk. Jóhann blir mycket snart sin mammas valium-kompis. En dag dyker hans gamla älskare upp, men fadern lägger beslag på honom för egen del och Jóhann som drömmer om att kunna få gifta sig med sin egen far.
Det är helt groteskt, äckligt, men samtidigt vansinnigt underhållande. Skrivet med ett nästintill poetiskt språk. Jag blir mycket nyfiken på att läsa fler böcker av författaren! Ni som tycker om Martina Montelius böcker lär nog också uppskatta den här boken.
Toppbetyg!

Betyg 5