Upplever det här som ett plagiat på Tove Janssons "Det osynliga barnet". I båda fallen finns ett persongalleri var och en med sina särskilda egenskaper. I båda fallen dyker det också upp någon som är osynlig, men som blir synlig om den bara får visa sina känslor. Men Tove vinner matchen lätt, med tanke på att Ulf Stark (som annars gjort en hel del bra böcker) här känns en aning blaskig.