En bra sfbok. Om ett parauniversum. Utomjordningar är trekönade. Alternativ sexualiteter.

Betyg 3

1974 hade Isaac Asimov inte skrivit en sf-roman på 15år, och i förordet till ”Själva gudarna” hävdar han själv att han återvände till romanformen för att skapa ett sammanhang där ämnet plutonium 186 skulle kunna existera.
Med våra naturlagar skulle ett sådant ämne bara kunna existera en tidsrymd så kort att den inte går att mäta.
I ”Själva gudarna” existerar ämnet tillfälligt genom att ett folk i ett parallellt universum – med naturlagar som tillåter existensen av plutonium 186 - byter ut volfram 186 från vårt universum och ger oss det omöjliga plutonium 186.

Hänger alla med? Okej. När detta sker kan man utvinna en herrans massa energi i processen, utan den minsta ansträngning. Något som alla välkomnar med öppna armar.
Personen med mest öppna armar är den medelmåttiga radiokemisten Frederick Hallam, som råkar vara den person som är på rätt plats vid rätt tillfälle när första utbytet sker.
I hans version av händelsen var det han som uppfann hela processen och ”uppfinningen” Elektropumpen placerar honom i en position som mänsklighetens frälsare med oinskränkt inflytande.
Det är därför inte populärt när vissa forskare börjar ifrågasätta elektropumpen och hävdar att den inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att rubba vårt universums naturlagar och i förlängningen orsaka vår undergång.

Detta är en mycket förenklad resumé av den inledande handlingen i ”Självaste gudarna”. Lägg där till att jag plockade bort det mesta av de vetenskapliga turerna och att halva boken försiggår i det parallella universumet, där helt andra naturlagar gäller och där det bland annat krävs ett samlag mellan tre olika kön för att skapa nytt liv.

Precis som jag minns det från min Isaac Asimov-period i tonåren, är denna sf-mästare genomgående lysande. Även om jag inte alltid hänger med i de avancerade, vetenskapliga diskussionerna – blir aldrig historien i sig lidande av det. Den är alltid driven, intressant och innehåller oväntade och mycket intelligenta vändpunkter.

Om jag ska dra fram orsakerna till varför boken inte får högsta betyg, så känns den lite som en novellsamling som förklätts till roman. Mittenpartiet är väsenskilt från övriga boken, och egentligen inte nödvändigt. Intressant - men inte nödvändigt. Det känns som författaren fick en kul idé och ville ha med den, men den gjorde boken lite splittrad. Framförallt när partiet i det stora hela gick ut på att beskriva en värld som är så absurt annorlunda från vår att den i inledningsskedet mest kändes som avantgardistisk prosa.
Men även detta parti knyts ihop på ett intelligent sätt och skapar en bok som jag varmt kan rekommendera.

Betyg 4