På Kaptensgatan i en liten trevlig lya bor Kati. Hon delar liv och leverne med Eva, glada, blonda, slagfärdiga Eva. Inte bara den spännande tillvaron som stenograf på ett advokatkontor, inte bara det trevna vardagslivet i ungkarlslyan, utan även en sagolik resa till Italien. "Vi måste börja lära oss italienska", sa Eva, "de nödvändigaste fraserna - `det var vådligt så eldiga ögon ni har, signor!´ och sånt där!" Kati fick inte särskilt stor användning för den frasen. Det räckte med att säga "Jag älskar dig" på ren svenska!
Utdrag ur boken:
Eva var envis med det där att vi skulle läsa italienska.
"Kära Kati", sa Eva och såg sträng ut, "ska man resa till ett främmande land, så är det nödvändigt att man kan lite av språket."
"Ska vi plugga grammatik", frågade jag, "att jag må hava älskat och sånt där?
"Var inte fånig", sa Eva. "Jag menar bara att vi måste lära oss de nödvändigaste fraserna. Vi kommer att ha mycket större utbyte av vår resa på det sättet. Urbefolkningen blir alldeles ifrån sig av förtjusning om man kan tala deras eget sköna modersmål. Lite grann åtminstone."
---
"Nå, låt höra ett litet talesätt nu då", sa jag otåligt.
"Mi arricci i baffi - vrid mina mustascher", sa Eva.
"Förträffligt", sa jag. "Vi kan inte resa till Italien utan att behärska detta lilla innerliga talesätt."