Våren 2020 sprider sig coronapandemin över världen. Situationen är ny och hotfull, alla drabbas. Stränga åtgärder vidtas för att skydda liv. Krisen slår hälsomässigt, ekonomiskt och socialt. På individnivå men också mot hela samhället. Vi påminns om vår utsatthet, vår litenhet i det stora. Om hur vår vilja inte kan mätas med naturkrafter och sjukdomar. Och det det som vanligtvis rekommenderas i krissituationer, att söka stöd och tröst i sociala kontakter, blir förbjudet.
Utdrag ur boken:
Min kära mamma Ann-Marie bestämde sig i slutet av februari för att tacka ja till erbjudandet om en tvårummare på vårdboendet Hagaborg. Jag hade länge försökt övertyga om att det vore tryggare både för henne och för oss anhöriga. Mamma är 94 år, glasklar i skallen men skröplig i kroppen.
Två veckor efter hon sagt ja införde Karlstads kommun besöksförbud på alla äldreboenden. En månad senare, i påskveckan, fick vi dispens från förbudet för att flytta in mamma. Det blev två stressiga dagar för att få allt på plats i skåpen och för att göra det så trevligt som möjligt för henne.