Bödlarnas profetia av Ricky Strandberg är en spökhistoria, och det får jag väl erkänna att det inte tillhör en genre jag brukar läsa speciellt mycket av. Baksidestexten (se ovan) verkade dock intressant, varför jag tackade ja till ett recensionsexemplar.

Efter att ha läst boken känner jag mig lite fundersam. Den första halvan av boken kändes som en väldigt lång transportsträcka. Det var massor av miljöbeskrivningar som kändes som att de varade i en oändlighet. Jag hade svårt att hålla reda på personerna som dök upp i boken, vilket nog delvis kan förklaras av att de gånger deras relation till varandra ska förklaras så känns det svårt att riktigt hänga med. När författaren ska förklara hur huvudpersonen Mikael känner en Chris låter det så här: "Mikael kände honom via Emilia, hans fru. Hon i sin tur var från början en gammal bekant till Franz, han som lämnat återbud, sedan tiden då de båda var aktiva inom politisk ungdom."

Samtidigt måste jag ge författaren ett erkännande när han väl kommer till de spännande delarna, som dyker upp när drygt halva boken är läst. Då är det så pirrigt att håret på mina armar reser sig. Uppenbarligen kan Strandberg skriva spännande. Synd att det finns sådana långa tråkiga passager.

När jag läst klart känner jag mig otillfredsställd. Jag vet fortfarande inte vad bödlarnas profetia är. Den profetian förklaras aldrig. Vad är det som den avlidne Åkes släkt har gjort för att bli förföljd i flera sekler? Hur kan Mikael få vara den som bestämmer om Åkes kvarlåtenskap när Åke faktiskt har en bröstarvinge? Vad är det för fel på denna bröstarvinge, som antyds i slutet av boken, men som aldrig får någon förklaring? Och vad är egentligen spegelns roll i denna märkliga historia?

Så detta är en historia som inte hänger ihop för mig, samtidigt som jag ser att Ricky Strandberg har förmågan att skriva gastkramande. Jag hoppas att han utvecklar den sidan i framtida böcker.

Betyg 2