Andreas har växt upp med sin ensamstående mamma Åsa och de har alltid haft en nära relation. Men allt förändras när han träffar sin nya flickvän Josefin. Åsa försöker knyta an till flickvännen men känner fortfarande ett starkt behov av att umgås, nu med bägge. Hon vill hjälpa och stötta, men på sitt sätt och sina villkor. Hon har goda intentioner men lyssnar inte varken på sagda eller osagda signaler, lär sig inte av misstag utan förväntar sig att omgivningen ska anpassa sig till henne. I samband med Josefins graviditet gör hon ytterligare misstag, vilket är början på en konflikt som får ödesdigra följder...

Detta är en mycket bra och viktig bok om hur svårt det kan vara med relationer och hur grundläggande det är med en fungerande kommunikation. När personkemin inte stämmer ställer det krav. Det gäller inte bara svärmor och svärdotter utan lika mycket mellan föräldrar och vuxna barn, älskande par, och även mellan vänner. Att inte kunna lyssna och tolka signaler, inte vara lyhörd och kunna backa när det behövs kan leda till låsningar som i sin tur gör att parterna tolkar allt den andra säger till det negativa och man hamnar i en ond cirkel.

Så blir det för Åsa, hon vill väl men är samtidigt gränslös och fortsätter att lägga sig i. Ironiskt nog jobbar hon som kommunikationskonsult och håller föredrag om hur man hanterar konflikter på arbetsplatser. Men hon är helt oduglig på att hantera sina egna.... Hon kan inte släppa taget om Andreas och börjar se Josefin som en inkräktare som bara förstör och förleder sonen. Det är tyvärr inget ovanligt med en föräldrar som lever sitt liv genom barnen, trots att dessa är vuxna. Jag tänker att om Åsa velat träffa en man hade hon fått annat att tänka på och haft lättare att släppa sonen och svärdottern. Andreas tar Josefins parti, vilket han gör rätt i. Den egna familjen måste gå först, allt annat är ett oförlåtligt svek. Därmed inte sagt att de är oskyldiga till konflikten, de kunde också hanterat det bättre.

Boken fick viss uppmärksamhet när den kom ut, men borde kanske fått ännu mer. Jag misstänker att det beror på att många kvinnor känner ett visst obehag över berättelsen, oavsett vilken sida de befinner sig på. Igenkänningsfaktorn är för hög, så att säga.... Ibland blir kanske Herngren lite väl övertydlig, manusförfattare på SVT som hon är. Men som sagt, om ni inte läst den så gör det!

Betyg 5