Vid förra sekelskiftet var Ernest Thiel Sveriges rikaste man, en förmögenhet han förvärvat både genom tvivelaktiga affärer inom bankväsendet och framsynta investeringar i malmbrytning, järnvägar och kraftverksbyggen. Men det är inte som industriman eller kompanjon till Wallenbergarna han blivit känd, utan som grundare av Thielska galleriet, en av Stockholms mest kända konsthallar.
Thiel är en motsägelsefull person, en hänsynslös bankman som inte drar sig för att lura folk, en hård familjefar som kräver närmast militär disciplin av barnen vid matbordet. Men också en kulturälskare av stora mått, en mecenat som träffar och stöder den tidens målare och författare, som Bruno Liljefors, Carl Larsson, Verner von Heidenstam och Oscar Levertin. Hans bästa vän är Hjalmar Söderberg, han ger Edvard Munch ett årligt arvode, umgås med prins Eugen, översätter flera av Nietzsches betydande verk och skriver själv poesi. Han blir förälskad i hustruns sällskapsdam Signe Maria Hansen, men istället för att hålla henne som älskarinna skiljer han sig från hustrun Anna och gifter om sig med henne. En oerhörd skandal i de kretsar han rörde sig, att ha älskarinnor var helt okej men inte att skilja sig.
De första åren i det nya äktenskapet blir lyckliga, de reser, ordnar fester, umgås med kultureliten och utvecklar sitt gemensamma konstintresse. Det kulminerar 1907 då Thielska galleriet på Blockhusudden invigs och paret får möjlighet att visa upp all den konst de samlat på sig. Men Thiels affärer går allt sämre, hälsan hos bägge sviktar och Signe drar sig undan. Hon har älskare och får två barn när hon är i 40-årsåldern, ingen av dem är Thiel far till men han tar på sig faderskapet utan knot. Sonen Ture blir hans älsklingsgosse som han behandlar helt annorlunda än sina barn från första äktenskapet. Signe tar livet av sig 1915 medan Ernest lever ända till 1947. Då var han utblottad, tillgångarna uppgick till 3.420 kronor. Galleriet hade han överlämnat till svenska staten redan 1924.

Biografin är mycket intressant och jag kan verkligen rekommendera den. Det handlar inte bara om Thiel och hans familj utan flera av den tidens kulturpersoner får ett eget kapitel. Dessutom kom i höstas en biografi om Signe Maria Thiel ut, Sträckande sig uppåt mot ljuset av Gunilla Grahn- Hinnfors. Författaren hävdar i sann feministisk anda att det egentligen var Signe som var den konstkunniga och att det var hennes kontaktnät i konstvärlden som inspirerade till och möjliggjorde inrättandet av galleriet. Nåja, Thiel själv hade både kontakter och kunskaper och för att få ihop en sån konstsamling krävs kapital, mycket kapital, det räcker inte med kontaktnät. Och varken Thiel i sin egen biografi eller Forssberg i denna nämner att Signe spelade någon avgörande roll i sammanhanget. Men Signes sociala kompetens och charm underlättade säkert samvaron med konstnärerna.

Betyg 4