Englands sydkust 1867. Hit kommer Charles Smithson och hans trolovade Ernestine för att tillbringa några veckor hos fästmöns släktingar och njuta av den hälsosamma havsluften. För att komma bort från det kvävande sällskapslivet passar Charles ibland på att leta fossiler längs kusten. Här kommer han i kontakt med Sarah, en ensam, mystisk och utstött kvinna. Hon blev förälskad i en fransk skeppsbruten sjöman men efter att ha blivit lämnad och skandaliserad behandlas hon av omgivningen med förakt snarare än medlidande. Charles blir berörd men också nyfiken av hennes motsägelsefulla historia och undrar som många andra i byn om hon verkligen är vid sina sinnes fulla bruk. Är hon en bruten kvinna fast i den tidens sociala konventioner eller en utstuderad femme fatale på jakt efter någon som kan ge henne ställning och frihet?

Ni som är rädda för spoilers slutar läsa här!

Romanen har drygt 50 år på nacken, har länge betraktats som en modern klassiker och är även filmad. Jag blev förtjust i Fowles på 70-talet och läste alla hans böcker och även om ...löjtnanten... är hans mest kända tycker jag bättre om Mannen som trodde han var Gud och Daniel Martin. Nu dök denna upp i vår nätbokcirkel och visst håller den än. Fowles tar ut svängarna och stoppar in en berättare som kommenterar och analyserar karaktärernas känslor och agerande under resans gång, en teknik jag är tveksam till. Han stoppar också in vetenskapliga inlägg och medicinska fallstudier från denna tid, vilket förvisso är intressant men jag hade föredragit att de samlats i ett efterord istället. Inte nog med det, han erbjuder också läsaren inte mindre än tre alternativa slut! För min del hade det räckt med ett...

Boken klassas som en kärleksroman, men Fowles hade inte varit den han är om han inte även här hade krånglat till det för läsaren. Sarah är nämligen en mycket komplicerad person och tycks vid första påseendet vara drabbad av en en kombination av melankoli, mytomani och självskadebeteende. Men författaren faller inte i fällan att göra henne till offer utan låter henne bete sig ganska illa. Och istället för att göra Charles till den som antingen utnyttjar situationen eller blir den bålde räddaren i nöden låter Fowles honom hamna i en situation han inte behärskar, han tar felbeslut och framstår som förlorare.

Helt i linje med de vetenskapliga artiklar Fowles hänvisar till är han är med rätta oförsonlig mot den viktorianska tidens sociala inskränkthet där religiöst hyckleri är normen och unga kvinnors heder sitter mellan benen. Detta gällde främst de högre klasserna, arbetarna var fullt upptagna med att överleva och hade inte tid att leka moralpoliser. Frågan är om det finns någon historisk period där det sexuella armodet varit så utbrett? Och det gällde inte bara kvinnor, män kunde visserligen gå till prostituerade utan att bli bannade, men de fick ingen chans att lära känna sin kvinna fysiskt innan äktenskapet och hade givetvis inte en aning om hur man tillfredsställde henne. Följden blev att de sysslolösa överklasskvinnorna drabbades av diverse mystiska åkommor, "hysteri", "nervösa besvär" och depression. Allt fler forskare hävdar att detta orsakades av det usla eller obefintliga sexlivet.

Betyg 3