Bokens namnlösa jag lämnar New York för ett jobb som tolk vid internationella domstolen i Haag. Här träffar hon Adriaan som är på väg att skiljas och de inleder ett förhållande. När han reser till Lissabon för att slutföra skilsmässan väljer hon att bo kvar i hans lägenhet. Arbetet som tolk är påfrestande och hon blir berörd både av offrens berättelser och av den anklagade, en afrikansk diktator. Samtidigt kommer hon i kontakt med en man, Anton, som blivit rånad och misshandlad utanför en väns lägenhet när hon var där. Dagarna går och Adriaan hör bara av sig sporadiskt, är han på väg tillbaka till frun...?

En lågintensiv roman i samma stil som hennes debut, Separationen. Inte mycket händer och efter halva boken var jag inställd på att lägga ner. Men jag gav den några sidor till, trots allt var den svår att släppa. Och så växte den och som läsare vill man veta. Kommer Adriaan tillbaka, får hon ihop det med Anton istället, vad hände honom egentligen och varför, kan hon hålla sig neutral till den anklagade diktatorn?
Kitamura har en speciell stil, lite svår, långsam men med en distinkt närvaro. Frågorna får svar, triviala snarare än dramatiska, och det är skönt men en författare som vågar låta bli att skapa drama på ett konstlat och spektakulärt sätt. Det blir lite väl mycket om tolkarna och deras uppgifter men det är ett ovanligt arbete som sällan berörs i litteraturen.

En sak jag inte gillar är att hon konsekvent undviker citationstecken eller tankstreck vid dialog. Allt ligger i texten och som läsare måste man vara på tårna. Ett ganska vanligt grepp numera och jag upplever det som litterär snobbism. Man vill vara lite "finare" och verkligen tvinga på läsaren varje ord för att denne inte ska tappa tråden. Men tjejen kan verkligen skriva och jag blir inte förvånad om hon är med i nobelprissnacket om några år.
Så kom ihåg var ni hörde det först...

Betyg 3