Efter sin död kom Michail Bulgakov att bli känd som författaren till den fullständigt magnifika, och nu redan klassiska, romanen ”Mästaren och Margarita”. Under sin livstid var Bulgakov emellertid mer känd som dramatiker (och skådespelare!). Han skrev sammanlagt fjorton pjäser och fick elva stycken uppförda i sitt hemland Sovjetunionen. I den i stora delar självupplevda romanen ”Svart snö” ger Bulgakov uttryck för en vässad karikatyr av den berömda Konstnärliga Teatern i Moskva (”Fria teatern”). Berättelsen skrevs i vredesmod efter att Bulgakovs pjäs ”Hycklarnas förbund” tagits ned efter endast sju föreställningar. Hela garnityret av självupptagna producenter, regissörer och skådespelare hudflängs här så det står härliga till och inte heller högfärdiga skribenter eller avundsjuka kollegor skonas då Bulgakov avlossar sina bitande skottsalvor. Nästan varje person i Svart snö är porträtterad efter verkligheten och i Lars Erik Blomqvists (helt nödvändiga) efterskrift förklaras på ett förtjänstfullt sätt vilka personer som i verkligheten gömmer sig bakom de uppdiktade namnen. Nu kan berättelsen i och för sig läsas också utan denna efterskift, även om jag upplevde den som mycket illustrativ och klar-/välgörande.
Språket är som vanligt när det gäller Bulgakov högklassigt, miljöbeskrivningarna likaså, men berättelsen känns ändå ganska ointressant. En redogörelse av medarbetarna vid en vanlig svensk tabloidtidning skulle (av mig) uppfattas som ungefär lika intressant och givande. Jag menar, vet man inte vilka personer som döljer sig bakom karikatyrerna blir det svårt att finna någon behållning av dess eventuella relevans. Svart snö kom att förbli oavslutad då Bulgakov valde att ägna sina sista krafter åt att slutföra ”Mästaren och Margarita”. I detta gjorde han helt rätt, för även om Svart snö bitvis är underhållande är den inte i närheten av att komma upp Mästaren och Margaritas höga klass. Jag har personligen svårt för självbiografier och då spelar det inte ens någon roll om dess författare heter Michail Bulgakov.