Någon här som gillar fotboll? Nähä, jag tänkte väl det... Men jag skriver lite ändå.
Jonas Eriksson var för ett tiotal år sedan Sveriges bäste fotbollsdomare och dömde matcher i EM, VM och Champions League. I sin bok berättar han om vägen till framgång, något som krävde engagemang, träning och ett sönderhackat familjeliv. Och det för det kanske mest otacksamma jobbet inom idrotten. Den enda gång en domare får uppmärksamhet är när han gör något fel, går det bra är allt tyst. Hat, hot och glåpord är vardagsmat, jag fattar inte hur någon kan välja att bli domare. Men Jonas var redan i unga år inriktad på en domarkarriär och han hade de egenskaper som krävs. Ett starkt självförtroende, koncentrationsförmåga, simultankapacitet, auktoritet och god. kondition. Man måste också vara ordningsman, gilla att tala om för andra vad de ska göra och inte göra...

Boken ger en god inblick i vad det innebär att vara fotbollsdomare på elitnivå. Jag visste t ex inte att vid varje större match finns en observatör på plats som ska kolla och betygsätta domarens insats. Hur många andra arbetstagare skulle acceptera att chefen satte betyg på insatsen varje arbetsdag? Dessa betyg ligger till grund för om man blir godkänd för att döma i mästerskapsturneringar. Författaren berättar om lyckade och mindre lyckade insatser, och möten med fotbollens superstjärnor såväl som med domarkolleger. Men också om mygel, mutor, maktmissbruk och mobbning. Det är ingen vacker bild som Jonas målar upp av UEFA, FIFA och deras domarchefer.

Ni som tittade på fotboll i början på 2000-talet minns säkert italienaren Pierluigi Collina, om inte annat för hans särpräglade utseende. Han är av många ansedd som tidernas bästa domare, men som högsta domarchef var han en katastrof, Krävande, lynnig, orättvis och konflikträdd. Ännu ett bevis på att duktiga yrkesmän inte nödvändigtvis blir bra chefer. Jonas skräder inte orden om hur de stora länderna gynnar sina egna domarkandidater inför stora finaler. Han anser sig ha blivit utmanövrerad och förbigången och väljer att avsluta sin karriär i förtid. "Jag är inte bitter" skriver han gång på gång, men visst är han det. Motiverat eller ej, det kan inte jag bedöma. Men det går ingen nöd på honom, han är utåtriktad, framåt och citat "aprik", (dock inte genom domarjobbet) Han har sommarpratat, varit med i På spåret (den ultimata bekräftelsen på kändisskap ;-)) är bisittare i sportstudior vid mästerskap och en uppskattad föreläsare.

Boken rekommenderas för fotbollskunniga, annars är behållningen måttlig. Det blir lite tjatigt med ett rabblande av resor, matcher och resultat, men jag tror inte boken kunde skrivits på något annat sätt.

Betyg 3