Fiskarens barn av Viveca Österman har kvalitéer vill jag först framhålla. Författaren har bedrivit släktforskning och har sedan i skönlitterär form låtit oss bekanta oss med sina sedan länge bortgångna släktingar. Vi möter fiskaren Justus och hans hustru Lydia, som lever ett strävsamt liv i Göteborgs skärgård. Där bor också fler av Justus släktingar och vi följer deras stundtals svåra liv, även om det också finns en hel del kreativitet och framåtanda.

Det är många personer att hålla reda på och jag är glad att det finns ett persongalleri allra först i boken där det framgår hur alla är släkt med varandra. Det är ibland så komplicerat att även författaren har problem. Vid något tillfälle blir en svåger kallad kusin, men det är sådant som kan hända.

Bokens svaghet är att den bitvis är ganska tråkig. Folk sitter och äter torsk och äter torsk och sedan äter de torsk. Jag kan förstå att författaren har velat få liv i karaktärerna genom att gestalta deras vardagsliv, men när det blir för många detaljer som inte för berättelsen framåt är det lätt att som läsare förlora intresset.

Så ett plus för att författaren velat berätta om livet bland fiskarbefolkningen utifrån vad hon fått fram genom släktforskning, men det känns ändå som att historien aldrig riktigt lyfter.

Betyg 2