Det finns väl få som inte vet vem Nelson Mandela är. För de som är osäkra så är det han som noshörningen Nelson - som till stor sorg för Svenska folket dog 1994 - döptes efter. Det som också hände 1994 - och var orsaken till att man tyckte att Nelson var ett bra namn på en liten noshörningsunge - var att Nelson Mendela blev vald till president i det första fria valet i Sydafrika någonsin. Detta efter att ha suttit i fängelse i nästan 30 år för sin kamp för svartas rätt att rösta och jämlikhet i landet.
Mandela uppfostrades att bli rådgivare till den blivande kungen för den del av Sydafrika där han växte upp. Han kunde ta mycket för självklart och var bland sitt folk privilegierad. Dock växte med tiden hans medvetenhet om hur hans folk stympats på olika sätt av den vita överheten. Som högst bland de svarta var han ändå lägre än längst bland de vita. Mandela började läsa juridik och engagera sig i folkrättsorganisationen ANC vars ungdomssektion han var med att starta. Under de kommande åren drev han egen advokatbyrå där han hjälpte svarta som inte hade möjlighet att driva sin sak. Samtidigt var han med att utveckla ANC och intensifiera kampen om de svarta och färgades rätt. Med tiden blev han mer och mer obekväm för regimen och till slut instiftades lagar med vars hjälp han och stora delar av ANCs ledning kunde fängslas. Under nästan 30 år satt han i fängelse och försökte så gott han kunde fortsätta kämpa för sin sak. Med tiden blev Nelson Mandela en symbol för kampen mot apartheid och i slutet av 90-talet började Sydafrikas president deKlerk inse att situationen var ohållbar och började förhandla med Mandela. Slutligen blev Mandela Sydafrikas första president i ett helt demokratiskt val och satt som sådan i åtta år.

Något som slår mig när jag läser Nelson Mandelas självbiografi är hans realistiska och samtidigt optimistiska syn på sin situation. Han hänfaller aldrig åt vare sig bitterhet åt ena hållet eller idealistiska floskler åt andra hållet. Han berättar om nödvändigheten av offer för att uppnå ett mål - men också om nödvändigheten av ödmjukhet och hänsyn när man väl uppnått målet. När de svarta väl fått sin rättvisa plats i det Sydafrikanska samhället måste de samtidigt glömma det som varit och inte straffa de vita som lever idag. Ty många av de vita som lever idag har varit med att kämpa för jämlikheten. Framtiden bygger man tillsammans. Inte som ett romantiskt ideal utan som en realistisk nödvändighet. Nelson Mandela är också smärtsamt medveten om de offer han själv tvingats göra, och som han tvingat sin familj att göra. Många gånger återvänder han till hur han utsatt sin familj både för frånvaron av en man och far under många år, och konstant förföljelse och trakasserier från myndigheterna. Men han har hela tiden haft framför sig vad målet innebär för många miljoner svarta som trakasseras oavsett om de är obekväma för myndigheterna eller ej. Han tog ett obekvämt beslut där hans familj blev lidande och han försöker inte urskulda sig - utan tar på sig ansvaret för deras lidande och har lidit även för det.
Nelson Mandela skryter inte om sina bedrifter utan använder sin självbiografi mer som ett dokument för framtiden - som ett riktmärke för de som ser upp till honom. Jag upplever inte att boken är till för att vi ska titta på Nelson Mandela utan titta dit Nelson Mandela tittar. Och jag förstår vari storheten ligger som gjort honom så älskad över hela världen.

Bo Green är en stabil och bra inläsare av denna ljudbok.

Betyg 4