Jag som många andra unga flickor förr läste massor av Sigge Starks romaner när jag växte upp- men jag tror knappt att jag ens har öppnat någon av hennes böcker de fyra sista decennierna. Men jag fick för mig att jag nu skulle ta och läsa om några av hennes böcker för att se vad jag nuförtiden tycker och tänker om dem.
Den unga och fattiga Lana, även Melanie kallad- något jag aldrig får någon förklaring till varför hon har detta smeknamn- en referens till den ljuva Melanie ur "Borta med vinden" kanske?- har startat trots släktens protester en kennel. Kriget har precis tagit slut. Hon reser till sin mycket rika faster Beatrice över en helg där hon träffar släktingar och vänner. Men innan aftonen är slut så begås det ett brott. Beatrices svindyra smaragd blir stulen och alla av husets gäster blir misstänkta för stölden. Hur ska det gå?
Intrigen i sig känns som något hämtat ur ett Tintin-album. Men jag gillar ju Tintin, så jag ska inte klaga. Relationen släktingarna emellan är inte superintressant men jag gillar att hundar får så mycket utrymme i den här lilla romanen. Lana får ta hand om Sankt Bernhardshunden Don när hans ägare blir arresterad av polisen och Lana förälskar sig snart i den stora hunden. Men en natt kidnappas den stackars hunden. Hur ska det gå?
En mysig liten bok som triggade igång en hel del nostalgiska känslor inom mig. Vi får väl se om jag får behålla de nostalgiska känslorna inom mig i de två kommande böcker av Stark jag planerat att nu läsa, eller om jag tröttnar. Vad har ni här för känslor kring Sigge Starks författarskap?, som väl mest hånades förr.
Slutbetyg, en stark 3:a!

Betyg 3