Magnus Västerbros bok, Tyrannens tid, är en bra skildring av stormaktens dödsryckningar. Redan i bokens titel Tyrannens tid slår författaren Magnus Västerbro fast vad han tycker om Karl XII. Det är en välförtjänt titel. Allt hemskt som hände i början av 1700-talet var förstås inte Karl XII:s fel. Han hade fötts in i systemet och det stora nordiska kriget åren 1700-1721 startades snarare av hans fiender än av honom. Samtidigt var Karl XII direkt ansvarig för besluten som togs under hans tid på tronen. Kungen hade gjorts enväldig och kunde bestämma allt på egen hand. När riksdagen försökte få till fredsförhandlingar var det bara för Karl XII att upplösa mötet.
I boken Tyrannens tid ligger inriktningen på de människor som tvingades leva med kungens beslut. Under stora nordiska kriget dog cirka 200 000 män från Sverige som soldater. Det blev mansbrist och kvinnor fick ta över de flesta jobben.
Här finns soldathustrur som inte sett sina män på många år. Kanske träffa de någon ny, kanske behöver de träffa någon ny för att klara av att försörja sig och sina barn. Men otrohet är ett brott mot Gud, och straffas hårt. Är inte kriget ett straff från Gud, för folkets syndiga leverne?. Ja, inte bara kriget, utan hungersnöden som följer i spåren av såväl missväxt som en ständigt stigande beskattning för att finansiera kriget och som det inte vore nog kommer pestutbrottet till Sverige sommaren 1710, och dödar på vissa orter halva befolkningen.
Under hela denna plågade period sätter kungen knappt foten i Sverige. Han far omkring nere i Europa och kriga mot danskar, polacker och ryssar, han firar segrar och möter 1709 det stora nederlaget i Poltava.
Karl XII:s tid präglades av protestantisk fundamentalism och det mesta var synd. Överheten bekymrades bland annat av det nya polska sättet att dansa, där människor höll om varandra dessutom till tonerna av den omoraliska fiolen i stället för säckpipa. Men svenskarna fortsatte att dansa polska och spela fiol. De var förtryckta, men aldrig riktigt kuvade. Och det var långtifrån alla som gick i döden för sin konung.
I boken ger Magnus Västerbro flera exempel på människor som vägrade att bli soldater. Några skadade sig själva. Anders Ersson från Hemsjö i Västergötland högg av sig fyra fingrar med en yxa för att slippa kriget. En smartare och ganska vanlig metod var att fly och gömma sig i skogen.
Våren 1701 vägrade nyutskrivna soldater i Dalarna att skickas till Livland. De lämnade samlingsplatserna och marscherade hem igen. I Jämtland hände samma sak 1710. Jämtlänningarna hade inget emot att försvara sin hembygd, men de ville inte fara iväg för att slaktas i något krig som knappt någon längre mindes vad det handlade om.