Agnes växer upp i en till synes vanlig familj i 80-talets Södertälje. Men hon är ingen vanlig flicka, hon är ett underbarn vars talang och förmågor visar sig mycket tidigt i livet. Familjen är inte heller vanlig och Agnes tvingas tidigt lära sig att ta vara på sig själv. Genom sin musiklärare Frank Leide möter hon två pojkar, också med särbegåvning och med svåra hemförhållanden. Leide blir deras trygghet och fasta punkt i tillvaron och tillsammans bildar de Bretzel-ensemblen. Deras framträdanden väcker sensation och snart väntar internationella åtaganden. Men vem är egentligen Frank Leide och vad vill han med dem? Fortfarande är de bara barn, vana vid svek. Men är det över nu eller väntar ett ännu större svek?
(Här ska ni som är rädda för spoilers sluta läsa)

Karin Smirnoff är hyllad och prisbelönad för sin Smalångertrilogi och uppföljaren Sockerormen var efterlängtad när den kom i våras. Ett så massivt genombrott som Smirnoff gjorde är inte bara av godo och man kan konstatera att Sockerormen inte når upp till Kippotrilogins nivåer. Det är inte heller att begära men boken är både läsvärd och annorlunda och läsaren känner igen hennes speciella stil. Men om Kippoböckerna var en realistisk skröna kan Sockerormen betecknas som magisk realism eller en mörk saga, inte helt olik en modern version av Bröderna Grimms alster. För Agnes föds vuxen, men i ett spädbarns kropp, spelar Bach vid två års ålder och kan prata med både elefanter och råttor. Den onda häxan, hennes mamma, är bottenlöst ond och helt utan nyanser. Alla andra vuxna är antingen förövare eller svikare, men har ändå stråk av godhet. Egentligen är boken eländesporr rakt igenom men läsaren förskonas från detaljer och Smirnoffs drastiska humor plus sagoinslagen gör läsningen uthärdlig. Tyvärr spårar det ur på slutet då författaren faller i dramaturgifällan och fläskar på ordentligt för att verkligen pränta in sin poäng. Ungefär som att sparka in bollen igen när domaren redan dömt mål.

Under hela läsningen tänker jag på Viljo Nousiainen, höjdhopparen Patrik Sjöbergs styvpappa, som både kunde plocka fram idrottstalanger och gav sköra och socialt utsatta pojkar en fristad. Bara för att sen utnyttja dem sexuellt. Precis som Frank Leide. Men det är väl som Miikas mamma i boken säger "en normal människa hänger inte med barn hela dagarna".

Det vore förmätet att tipsa en författaren om hur nästa bok ska vara, men jag vill ändå hoppas att hon vågar släppa pedofiltemat och skriva något helt annat. Visserligen är det viktigt att peka på utsatta barns situation och mellan raderna kan man nästan ta på Smirnoffs brinnande hat mot dysfunktionella föräldrar och lismande pedofiler. Men Agnes är en ung Jana Kippo, vild, stark och farlig, och det konceptet håller inte hur länge som helst. Att bara skildra elände i roman efter roman blir till slut för mycket, läsaren tröttnar. Smirnoff har så mycket att ge, med sin speciella stil, mod och gränslöshet. Hon är för stor för att sätta sig själv i ett fack. Tyvärr ryktas det om en fortsättning på Sockerormen, nu med Agnes som vuxen.
Jag ser inte fram mot den.

Betyg 3