Knut Ståhlberg: Det förflutnas ständiga närvaro.

I min och (televisionens!) barndom var Knut Ståhlberg den enda tevekanalens journalist i Paris. Jag minns fortfarande när han rapporterade om Maj-revolter och de Gaulles senaste bravader. Alltid fladdrade Ståhlberg med sina långa fingrar och även hans stora näsa och öron följde med i svängarna och hans röst var uttryckfull, åt det beklagande hållet. Liksom Jolo blev mera brittisk än britterna, blev Ståhlberg mer gallisk än parisarna själva.
Han kom till Paris strax efter kriget medan fransmännen ännu våndades över att dom gav upp mot tyskarna .
I sin senaste bok Det förflutnas ständiga närvaro skildrar han i en stor gobeläng 1900-talets Paris och Frankrike genom olika personer och platser. Platserna är främst Montparnasse och Père-Lachaise-kyrkogården. Här vävs olika människoöden in i varandra: Poeten Apollinaire som ger sig ut som soldat i första världskrigets helvete (som var långt värre än de flesta krigsskådesplatser i nästa krig!). Hans kamrater skildrar krigets vanvett där de döda till slut blir så många att jorden inte räcker till, att skyttegravarna grävs genom ruttnande lik. Apolinaire däremot, blir extatisk av kriget och skildrar briserande granater som blottade bröst. Aragon som lämnar surrealismen och blir medlem av det franska moskvastyrda kommunistpartiet. Ett parti som även Picasso förblir troget - trots att ett hyllningsporträtt till den nyss avlidne Stalin vållar stort rabalder i partiet och trots invasionen av Ungern lämnar varken han eller Aragon Partiet. Kanske för att de båda är hemlösa (Picasso som flykting från både fascismens Spanien och sig själv?). Aragon som skriver de finaste kärleksdikterna till en kvinna som någonsin skrivits slutar sina dagar som pederast på dekis. In i boken flyger författaren och den modige postflygspionjären Antoine de Saint-Exupery. Det var han som skrev den kanske finaste barnbok (och vuxenbok!) som någonsin skrivits: Petit Prince (Lille Prinsen. Se upp med alla nya versioner av boken (Lille Prinsens Vänner, Räkna med Lille Prinsen och annat trams! Dom är förenklade versioner! ) Har inte Lille Prinsen förresten inspirerat till filmen ET?. Boken finns på bokus.com. Lille Prinsens blomma, Consuelo är ett porträtt av Saint-Exuperys hustru, De var ett par som inte kunde leva tillsammans och ännu mindre leva utan varandra. Likt en sagogestalt försvinner Saint-Exupery under en spaningsflygning över Medelhavet. Ståhlbergs hustru som upplever fascistdemonstrationerna på trettiotalet och senare nederlaget och den förnedrande quislingregimen under marskalk Petain. Man får en god bild av kulturens och politikens Frankrike tack vare de många personporträtten som likt inslagstrådarna i en väv bygger upp en praktfull bild.
Det är den första bok jag läst av Knut Ståhlberg. Hans stil påminner lite om DN-journalisten Jan Olof Olsson, mer känd som JOLO. Han hade också förmågan att skildra stora historiska svep med hjälp av fina detaljer och personporträtt. Men medan Jolo var återhållet brittisk är Ståhlberg mer "fransk" i sin stil.
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Frankrike (när jag var 21 år var jag i Paris en vecka, men tyckte att Köpenhamn hade mera parisstämning; unga mänskor idag lär tycka att Prag är som ett "riktigt" Paris, vilket Paris inte lär vara!. Ni vet, det "riktiga" Paris som finns i Simenons Maigret-böcker och i filmen Amelie från Montmartre, som heller inte finns i verkligheten).
Men ett land som uppfunnit den moderna tobakspipan, varmluftsballongen och gestalter som Petit Prince och Maigret, kan inte vara helt ointressant! Att läsa Ståhlbergs bok Det förflutnas ständiga närvaro, är som att vandra genom Paris tillsammans men en som som blivit en del av Staden. Den "vandringen" tänker jag snart göra om!
Snart kommer Ståhlberg ut med en bok om Charles de Gaulle. Den boken lär också bli läsvärd. de Gaulle har alltid varit Ståhlbergs idol.
Ps. Förväxla inte "Det förflutnas ständiga närvaro" med "Förflutenhetens landskap" av Peter Englund. Även det en rasande bra historiebok!

Betyg 5

Knut Ståhlbergs böcker älskar man bara !!!!!!!!!!!!!!

Betyg 5

Jag har läst "Storklockan i Paris" och "Ett hörn av paradiset" som är hans tidigare Parisböcker. Jag tycker inte att den här kommer upp i samma klass. Essäerna spretar åt olika håll och berättelserna är okoncentrerade, många upprepningar och underlig disposition. Alla blir vi gamla och tappar stinget. Ståhlberg är född 1919.

Betyg 2