En nyfödd föräldralös baby lämnas kvar på ångfartyget Virginian. Han tas om hand av besättningen och får det ovanliga namnet, Nittonhundra. Pojken växer upp på skeppet och lär sig se världen genom passagerarnas ögon. Han får rykte om sig att vara världens skickligaste pianist, och hans toner lockar havet till våldsam dans. Vi får följa Nittonhundras tragiska men samtidigt komiska levnadsöde genom en medmusikants ögon.

Med "Nittonhundra" har Barrico skapat en lekfull, vildsint och magisk historia som inte liknar något annat jag läst. Jag är numera precis lika övertygad som Stigh att Barrico kommer få nobelpriset i framtiden. Läs "Nittonhundra" och låt oceanens pianist ta en svängdom med dig också....

Betyg 5

Barnet som kvarlämnades i en pappkartong på atlantkryssaren Virginian gavs av fartygspersonalen det minst sagt originella namnet Danny Boodmann T.D. Lemon Nittonhundra. Nittonhundra blir med tiden den självklara stjärnan i fartygets orkester och hans ryktbarhet sprider sig också långt utanför fartyget. När den världsberömde och högt aktade ragtimepianisten Jelly Roll Morton kliver ombord börjar en pianoduell av det mer ovanliga slaget. Denna oefterliknerliga historia skildras av Nittonhundras medmusikant som omsider kom att bli Nittonhundras förtrolige vän.

Berättelsen om den färgstarka pianisten Nittonhundra är utan tvekan tecknad med geniets sprudlande fantasi. Rent stilistisk tycker jag att Bariccos påhitt påminner om de som står att finna hos exempelvis den amerikanska författaren J-S Foer eller ”vår egen” Carl-Johan Vallgren. Inte desto mindre upplevde jag denna bok som en liten besvikelse. Jag hade antagligen lite för höga förväntningar när jag satte mig ned för att läsa denna lilla historiett. Jag tyckte nämligen inte att Nittonhundra kunde matcha Bariccos helt fantastiska roman ”Silke” som jag läste strax innan. Trots det magiska språket och den högst underfundiga storyn saknar jag något i berättelsen…något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag kan dock inte finna någon mer substantiell kritik mot Nittonhundra annat än att den till sidantalet är lite väl kort.

Nittonhundra spelade sitt piano så att fartygspassagerarna brast i gråt. Mig lyckades han dock inte försätta i detta tillstånd. Men visst, underhållningsvärdet går det inte att klaga på. Betygsmässigt en trea som gränsar till en fyra.

Betyg 3

Ledsen, men det var ingen höjdare för mig! Jag har en känsla av att författaren skrivet den snabbt i ett enda långt vin-rus (och varit ganska packad!) och sen glömt den nödvändiga redigeringen i nyktert tillstånd.
Vackert språk, klassisk handling (jfr. Traven: Dödsskeppet eller den sanne historien om den statslöse flyktingen som inget land vill ha och därför tvingas bo på Paris flygplats). En man som till slut likt en person som suttit fängslad hela sitt liv och sen inte vill släppas fri (typ filmen Birdman of Alcatraz) eller de som fötts blinda men tagit livet av sig när de i vuxen ålder fått synen åter, då de inte kunnat sortera alla nya intryck. Visst vi är väl alla passagerare på atlantångaren och det kan ju väcka en massa tankar och bilder. Men som sagt: Jag önskar att författaren haft en nykter blick.

Betyg 2

Jag gillar när 1900 möter The Inventor of Jazz i en pianoduell.

När jag började läsa den så undrade jag vad det var för konstigt jag hade gett mig in på men ganska snabbt så blir den väldigt bra! Det är ganska svårt att sätta fingret på varför jag uppskattade den men läsvärd var den.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Jag är en Pianofantast måste jag medge och det är ett par år sen jag hörde om denna bok, självfallet trodde jag att den skulle vara tjockare till volymen, men efter att ha läst "silke", av samma författare så var jag medveten om att Baricco hade gåvan att med en kort skildring blända läsaren. Baricco´s stil påminner en del om Coelho´s måste jag medge, de väljer att skriva så korta romaner som möjligt där de använder sig av ett vackert språk som endast i dessa korta romaner kan anses nästan magiskt, men om de å andra sidan hade använt sig av detta sk "vackra språket" för att skriva längre romaner så skulle det snart förlora det magiska och mystiska som dessa romaner innehar....

"Legenden om oceanpianisten" är en kort berättelse som man antingen hatar efter att ha lämnat ifrån sig, eller så låter man sig leva in i själva berättelsen och är en av passagerarna på Oceankryssaren eller varför inte självaste Huvudfiguren, som tilltalas med namnet, Nittonhundra.

När Oceankryssaren i början av det nya seklet anländer till det fria Amerika och alla passagerare stiger av, så finner man en liten nyfödd pojke i en pappkartong på ett Piano med en där det står " T.D Lemon ", vilket sedan blir en del av hans långa namn, Danny Boodmann T.D Lemon Nittonhundra, Danny Boodmann är hans förmyndrare på oceankryssaren, T.D Lemon därav att det stod så på lappen som medföljde honom och Nittonhundra eftersom det var i början av det nya seklet....

En vacker dag när Nittonhundra redan är bara barnet så hittas han sittande vid Pianot där han spelar ett vackert musikstycke som denne förmodligen improviserar...det är som om denne fått en gåva från ovan.....och denna gåvan låter sprida hans namn vida bland de bästa pianospelare i världen....det ska komma bli en duell mellan världen bäste jazzpianist och Nittonhundra, där Nittonhundra utgår som segrare...

men kriget närmare sig och Oceankryssaren närmare sig sitt slutgultiga öde...nämligen att sänkas till havsbottnen där den ska vila i all evighet....och under alla dessa åren har nittonhundra aldrig lämnat oceankryssaren, han har aldrig satt sin fot på fast mark....

en extraordinär berättelse som verkar vackert i början men som i efterhand saknar det dära extra...helt enkelt inte i samma anda som de bästa berättelser...

Betyg 3