Helt plötsligt en dag är silkesapan död. De andra djuren ordnar en begravning åt den. Samtidigt uppstår ett tomrum. Alla djuren minns. Mest av allt så minns de vilken god och duktig klättrare deras kamrat var. Och så då skrattet. Kommer något sådant höras igen? Den här boken tar upp ett allvarligt ämne och där man i sin tur ställer frågan om "var fanns jag innan jag blev till?". En faktiskt lika viktig fråga som "Vart tar vi vägen när vi dör?". Bilderna är vackert gjorda. Men berättelsen? Nej, jag tror inte att jag vill höra den igen. Det är för mycket allvar här.

Betyg 3