Tre kvinnor, vänner sedan gymnasiet, ska fira midsommar i Roslagen tillsammans med sina respektive och evighetssingeln Tomas. Kompisgänget är alla i 25-årsåldern och när Jenny och Olof annonserar att de ska ha barn inser alla att det är dags att bli vuxna. på gott och ont. Läsaren får följa gänget under en 30-årsperiod, genom förälskelser, föräldraskap, otrohet och skilsmässor. Från att ha känt sig osårbara och predestinerande för en lysande framtid inser de så småningom att det obegripliga hänt; de börjar bli gamla och att mycket redan är för sent.

Den produktive Bengt Ohlsson har skrivit ännu en relationsroman, denna gång om brustna förhoppningar och hur vardag och familjeliv maler ner de vackraste drömmar till grus och stoft. Som John Lennon skrev; "Life is what happens to you while you´re busy making other plans". Romanen är uppdelad i tre delar och läsaren får växelvis följa de olika karaktärerna, ett utmärkt dramaturgiskt grepp som ger liv och tempo i berättelsen. Men jag undrar hur författaren själv ser på relationer och åldrande, så uppgiven och resignerad som berättelsen känns? Och som läsare undrar man också varför vissa par i boken håller ihop trots att de inte har något mer än barn gemensamt, och ibland inte ens det. Jag menar, så illa är det inte att bli gammal. När hälsan och kärleken finns kvar är det bara skönt. Möjligheterna minskar, men det gör också ansvar, krav och måsten. Jag tyckte att det var helt okej att fylla 50, att barnen flyttade ut och pensionen har jag länge längtat till.

Så den delen känner jag inte igen, däremot hur man inte längre har koll på ny musik, film och kändisar och hur trender och ungdomskultur bara känns obegripliga. Eller hur man känner sig gammal och överspelad, eller bara trött på att känna sig utanför, trött på gapiga programledare och självutnämnda förståsigpåare, trött på samtal som går på tomgång, man har hört allt förr och kan förutse nästa replik som i en gammal film. Där får han till det, been there, done that.

Betyg 4