Jag gillar att författarna har valt Vemdalen som plats för sina rysligheter. En jämtländsk glesbygd där man inte förväntar sig att det ska dyka upp mordoffer i skidspåren. Om man fortsätter i den här stilen, så kan Vemdalen bli ett svenskt Midsomer.

Eriksson och Mann är väl hemmastadda i trakten och som läsare får man verkligen känna att man befinner sig i det snörika vinterlandskapet med en blandning av människor. Där bor både akademiker och bygdeoriginal.

Men precis som i första boken tycker jag att författarna har svårt att bestämma sig för vilken historia man vill berätta. Varför ska vi behöva fundera över styckmorden i förra boken när det finns ett saftigt mordfall i denna bok att grotta ner sig i?

Språkligt finns det ett och annat att anmärka på. Många gånger saknas subjektet i meningarna vilket gör texten svårläst. Ibland finns någon diffus "han" inblandad, men det är inte alltid så lätt att veta vem som avses. Och varför ständigt påpeka att någon som talar i telefon "avslutar samtalet"? Det begriper läsaren ändå när nästa stycke handlar om något annat.

Sammanfattningsvis tycker jag att ansatsen är bra, men böckerna skulle vinna på att författarna bestämmer sig för vilket mordfall man vill följa.

Betyg 2