Dick Harrisons bok ”Heliga Birgitta” som ingår i Historiska Medias bokserie Sveriges dramatiska historia är en bra och välskriven biografi. I boken får vi följa henne från det att hon lärde sig sköta ett jordbruk i Ulvåsa tills påven 18 år efter hennes död kanoniserade hennes helgonstatus. Källmaterialet är magert till en början, men växer snabbt när hon kom till Rom och blev en växande auktoritet inom den katolska kyrkan. Till Harrisons viktigaste källor hör hennes berömda uppenbarelser, drömda visioner där hon hör Jesus tala till henne och genast skrev ner hans budskap.

I Sverige hade Birgitta nära kontakt med kungen Magnus Eriksson, gav honom råd eller klander. Bland annat uppmanade hon honom ivrigt med detaljerade instruktioner att börja ett korståg i öster för att omvända ryssarna till den kristna läran. Ett heligt krig, fört i kärlek! Tog de emot förkunnelsen i fredlig form döpte man dem, annars blev det tvångsdop. Gjorde de likväl motstånd var de ”Guds fiender”, och då fanns bara ett alternativ: att ta livet av dem.

Magnus Eriksson tog gärna emot Birgittas råd, säkert inte bara för att frälsa hedningar utan även erövra nytt land till Sverige. Han lyckades få påven att utfärda en särskild korstågsbulla och drog åstad till Nöteborg innerst i Finska viken. (Finland var på den tiden en del av Sverige.) Borgen erövrades också, men kung Magnus fick bara behålla den några månader, innan ryssarna återtog den. Men Birgitta hyste större planer. Under en tids vistelse i Alvastra kloster kände hon sig kallad att skapa ett eget kloster i Vadstena. Hon författade också en ordensregel. För att förverkliga sin dröm måste hon få stöd av den katolska kyrkans potentater med påven i spetsen. Alltså reste hon till Rom, en resa med många strapatser, medan digerdöden härjade i Europa. Själv klarade hon sig från sjukdomen, anlände till Rom 1350 och – för att citera Harrison – ”inledde nästa fas i sin strävan efter en bättre värld, en bättre kristenhet och en egen klosterorden”.

Det dröjde dock 18 år innan hon fick träffa påven Urban V. Påvarna befann sig under tiden 1309–1377 i Avignon sedan den franske kungen Filip IV tagit kontroll över den Romersk-katolska kyrkan. Birgitta verkade ivrigt för att påven skulle återvända till Rom och när han under en kort tid vistades där, kunde hon framföra sina klosterplaner. Vadstena kloster blev dock inte verklighet förrän efter hennes död. Men då byggdes många Birgittinerkloster runtom i Europa. 1372 företog hon en pilgrimsresa till det heliga landet och återvände året därpå för att dö i Rom. Hennes helgonstatus dröjde till 1391.

Betyg 4