Åsa Linderborg är en av landets mest inflytelserika journalister, kulturchef på Aftonbladet mellan 2009 och 2019. Hon är också författare och skrev den kritikerrosade Mig äger ingen, om sin pappa Leif. Året med 13 månader är en dokumentärroman, skriven i dagboksform, om hennes eget Annus Horribilis mellan september 2017 och oktober 2018. Det var en omvälvande tid i Sverige och hon som visserligen alltid varit kontroversiell tvingades nu hantera en rad konflikter både yrkesmässigt och privat där hennes egen person hamnade i centrum på ett sätt som hon inte var redo för. Det började med bråket om Bokmässan och yttrandefriheten. Sedan kom metoo med mediekris och teaterchef Benny Fredrikssons självmord, Svenska Akademiens sammanbrott, valrörelse och högerpopulism. Och mitt i allt detta lämnar hennes stora kärlek henne för en annan kvinna.

Jag har haft svårt för Åsa Linderborg, en dogmatisk och ibland elak vänsterfeminist, även om jag respekterat hennes kunnande och formuleringsförmåga. Men här ger hon ett annat intryck, självkritisk, ansvarstagande och personlig. Bokens huvudtema är metoo, medias hantering och dess följder. Även om Åsa är positiv till att övergreppen dras upp i ljuset var hon en av de första att öppet kritisera den hysteri som ledde till att kända män anklagades och namngavs, ibland på mycket lösa grunder. Detta fick hon mycket kritik för från sina feministvänner som menar att ändamålet helgar medlen. Aftonbladet hamnande genast i centrum då den första som hängdes ut var hennes kollega Fredrik Virtanen, kanske påverkade det henne. Men hon ser också tillbaka på sitt eget beteende, hur hon och andra kvinnor tagit för sig av män på ett sätt som inte är förenligt med metoo:s värdegrund.

Aftonbladet stod också i frontlinjen vid drevet på Benny Fredriksson som tvingades bort från sin chefspost. Detta trots att han själv inte anklagades för övergrepp, bara för att ha varit hård mot personalen och sett genom fingrarna med regissörer och producenters agerande. Den tuffaste artikeln skrev Åsa, något som hon djupt ångrar. För efter en tid begick Fredriksson självmord, Åsa fick skulden fast alla tidningar varit med i drevet. Här händer det märkliga att jägaren blir den jagade, hundarna vänder sig mot sin kollega utan minsta tvekan. En nyttig erfarenhet som ledde till mediekris, ifrågasättande och chefers avgång men knappast till någon varaktig förbättring av drevmentaliteten. Åsa tog sitt ansvar, ställde upp i intervjuer medan andra tidningar bara hukade i buskarna och smet undan ansvar. Samtidigt som hon jagades som värst på nätet gjorde hennes sambo slut. Vänner och familj blev hennes räddning.

Detta är en alldeles utmärkt bok som jag rekommenderar för alla som har ett intresse av kulturdebatt och samtidshistoria. Den borde också bli obligatorisk läsning på alla journalistutbildningar. Jag var skeptisk till dagboksformen men den fungerar perfekt, korta lättlästa stycken som blandar det yrkesmässiga med det personliga. Det viktiga umgänget med familjen och möten med andra kulturpersonligheter får också sin plats. Hennes vänskap med Lena Andersson, som är på helt motsatt sida rent politiskt, skildras väldigt fint. Åsa är brutalt uppriktig med personliga tillkortakommanden, t ex hur hon gång på gång var otrogen mor exmaken. Till skillnad från Mona Sahlin slätar hon inte över egna misstag utan tar sitt ansvar . Hon är inte heller rädd för att kritisera den vänsterrörelse hon är en del av, även feminismen får sin släng av sleven. Ebba Witt-Brattström har hon inget till övers för.
Det enda jag är lite kritisk mot är att samtidigt som hon säger sig värna yttrandefriheten till varje pris verkar det inte gälla DN och Expressen då hon spyr galla över i princip allt de gör...

Betyg 5