Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin

När Emma Igelström var nio år sa hon: "Jag ska bli bäst i världen. Jag ska bara träna lite mer. Sedan ska jag slå alla amerikaner och kineser." Det tog 13 år. Den fjärde april 2002 sprängde Emma gränsen hon drömt om. Hennes världsrekord på 50 meter bröst innebar inte bara ett VM-guld utan hon blev även första kvinna att någonsin simma sträckan under 30 sekunder. Hon lämnade VM i Moskva som hela världens simdrottning - tre världsrekord, tre guld och ett silver.
Livet lekte. Under det kommande året blev den 22-åriga svenskan en förebild för tusentals ungdomar - framför allt tjejer. Hon nominerades till Bragdguldet, Årets Idrottskvinna och Victoriapriset. Emma Igelström stod på toppen av sin idrottskarriär. Men hon mådde allt annat än bra.
Kampen hon förde handlade inte om tider, medaljer och ära. Emma Igelström slutade tro på sig själv. På ytan märktes ingenting. Tidningarna hade fullständigt sugit åt sig bilden, som hon själv varit med och skapat, av en kaxig, självständig och lycklig tjej. När hon var Simmar-Emma lyckades hon hålla demonerna borta och slapp visa sitt rätta jag: den sjuka Emma, hon som inte var värd någonting. Hon ljög och manipulerade alla som stod henne nära. I drygt nio år hade hon då lyckats bevara hemligheten, hemligheten om sina ätstörningar och sjukdomen bulimi.Allt som räknades var resultat och vad andra skulle tycka. Det var de utifrån som dömde och satte betyg. Hon måste duga. Hon behövde inte vara nöjd med sig själv, bara alla andra var det. Hetsätandet var inget mönster, det var ett beteende. Hon inbillande sig att hon mådde bra genom att kontrollera alla känslor genom ätandet.
I mars 2004 gav Emma Igelström upp. Sjukdomen hade kommit ifatt henne. Hon orkade inte längre kämpa på egen hand. "Det är svårt att förklara, men man tänker mat 24 timmar om dygnet. Allt handlar om hur man ska undvika att äta och var man ska spy om man får panik."
Med egna ord och dagböcker vill Emma Igelström få andra att öppna ögonen för prestationsbaserade sjukdomar inom idrotten, hon vill berätta om kraven och pressen utifrån, den åtta månader långa sjukhusbehandlingen för ätstörningarna och beslutet som innebar att hon redan vid 24 års ålder bestämde sig för att sluta simma. "Det var ett fruktansvärt svårt beslut att ta. Det var ju allt jag hade - mitt livs två största kärlekar: bulimin och simningen."

Medelbetyg: 3 (1 röster)