Den är riktigt välskriven och det finns ett flertal mycket finurliga formuleringar här. Men det är också allt. Jag vet inte riktigt vart den tappar för mig. Jag tyckte att den började mycket lovande, men när jag väl kommit till halva boken är jag så utled att jag inte annat kan än att radera den.
Ottilia Sund är en mycket ensam kvinna som glor ner i marken, med stor puckelrygg till följd av svår skolios- något jag inte visste man kunde få pg av sjukdomen? Folk på gatorna stirrar efter henne. Som tur är har hon sin bästa väninna Desirée som också är hennes granne. Damerna har bokat en resa till Turkiet.
Sedan är det enbart massor av självömkan och reflektioner över samhället, det världspolitiska läget samt ganska mycket fördomar om hennes "medmänniskor". Jag gillar inte böcker som är extremt politiskt vinklade och det anser jag att den här är. Och tyvärr gillar jag inte heller Ottilia som karaktär. Hon har gått igenom många svårigheter i livet, men jag känner ändå ingen sympati för henne som karaktär då det enda hon gör är gnäller, tycker jag.
Inte en bok för mig alltså!
Slutbetyg, en 2:a!

Betyg 2