När hustrun inte längre orkade med livet i glesbygden tog hon dottern och flyttade till Stockholm. Kvar blev Lars-Ove, ensam på gården med grubblerierna och en knäckt rygg. Med bitterhet ser han utarmningen av landsbygden i kontrast till det urbana överflödet. För att bryta mönstret krävs radikala lösningar och Lars-Ove tror att de finns hos SD. Hans enda glädjeämne är diskussioner med likasinnade på Flashback. Men så hör oväntat dottern Tuva-Li av sig och vill komma upp. Han blir själaglad och ser fram emot att de tillsammans ska återuppleva minnen och platser, bygga upp en far-dotterrelation på nytt. Mycket blir som han tänkt sig trots deras olika samhällssyn, men ändå är det något som inte stämmer...

En traditionell glesbygdsskildring med tjuvjakt, supande och uppgivenhet, men en annorlunda relationsroman som förvirrar läsaren. Jag tror att det hade varit bättre om författaren gjort tvärtom. Inte för att han har fel om glesbygden och dess män, men för att det är en förenklad och överanvänd bild som befäster ett utanförskap som inte alltid finns och inte heller måste finnas.
Men boken är bra skriven och det finns en ömsinthet och en vilja till förståelse och försoning som känns äkta. Däremot är diskussionerna om rasism och brottslighet triviala och tillför inget, argumenten är redan utslitna. Men jag vet att många gärna läser om far-dotterrelationer och här finns en del att hämta.

Betyg 3