För några år sedan kom Lena Andersson ut med Sveas son, en hyllad idéroman om det svenska folkhemmets uppgång och fall. Nu handlar det om Elsa, dotter till Ragnar och Elisabet och Sveas barnbarn. Läsaren lärde känna henne i förra boken men nu är det Elsas berättelse som gäller. Första tredjedelen är lite seg, vi vet ju redan att hon tränade skidåkning och att pappa Ragnar förde över sina förhoppningar om att få en elitidrottare i familjen på henne när Elsas äldre bror gled ur hans grepp. Men sen bränner det till, den 17-åriga Elsa som levt med idrotten sedan barnsben börjar ifrågasätta vad hon håller på med. Men kan hon verkligen bara lägga av, hon har talang, tillhör eliten i sin åldersgrupp. Men tvekar inför de uppoffringar som krävs. Hon har "känslan men inte rätta viljan" för att citera Ola Magnells ikoniska strof. Och sen är det fadern, han som lever sitt liv genom henne. Skjutsat, vallat skidor, betalat träningsläger och utrustning. Självuppoffring som maktutövning, en klassiker. När en klubbkamrat vrider knät ur led önskade Elsa att det var hon, då hade hon blivit fri.

Men Elsa väljer en annan väg ut och andra halvan handlar om hennes tid som au pair i USA. Efter en mindre lyckad sejour i Chicago hamnar hon I Berkeley i Kalifornien. Hon tar en kurs på universitetet på sin fritid och träffar där två kvinnor som gör stort intryck på henne men deras samvaro går sannerligen inte på räls. Det visar sig att dessa (enligt egen mening) intellektuellt högtstående personer inte sitter inne med de sanningar som Elsa söker och vill tro på. Hon for bort för att finna den frihet och höjd i tänkandet som hon saknade hemma men upptäcker att dogmatism och maktutövning mot de som inte tänker "rätt" är lika cementerad på USA:s mest radikala universitet som hemma hos Ragnar. Fast från olika utgångspunkter förstås. Väl hemma igen försöker hon tillämpa det hon lärt men en som inte är imponerad är pappa. Hans enkla och jordnära filosofi ger även Elsa en tankeställare...

Dottern är en utmärkt bok och ni som gillade Sveas son ska absolut läsa även denna. Den står dock på egna ben och går att läsa fristående. Men en varning, den som kräver drama, spänning och starka känslor ska nog leta någon annanstans. Precis som i föregångaren är det tidsandan, tankesättet, samhällsutvecklingen och orsaker till människors val som står i centrum. Lena Andersson har ett gott (alltså ont) öga till den så kallade postmodernismen, och när hon i Dottern gestaltar dem genom unga, brådmogna romanfigurer händer något. De blir trovärdiga, realistiska framställningar av hur tvärsäkert och outhärdligt det kan bli när 20-åringar kastar sig över filosofer som Nietzsche och Michel Foucault, men missförstår det mesta. I sina krönikor i DN kan Lena Andersson framstå som torr och akademisk trots sin stringens, men när hon framför åsikter genom sina romanfigurer blir det klart och levande och hon drar ner byxorna på proffstyckarna med sin subtila men knivskarpa ironi.

Undertiteln lovar en berättelse om folkhemmets upplösning men boken påminner mer om en numera tidstypisk autobiografisk berättelse om att växa upp och finna sig själv. Men tonen och det vässade språket är detsamma och det är roligt att läsa. Lena Andersson är Sveriges bästa författare och den absolut mest välformulerade. Språket är en ren njutning och precis som i Egenmäktigt förfarande kan man blunda, peka och genast hitta en vass, ironisk och fulländad mening. Ett exempel: "Ett vrak är hon vorden och ett matvrak ... Hon ligger på sängen och känner på sin dallrande mage och alltings löshet."
Eller "barnflicka heter au pair på svenska"

Jag kan ge hur många exempel som helst men vore synd att ta nöjet från läsaren...

Betyg 4