Sommaren år 1902 fördjupade sig den amerikanska författaren Jack London (passande nog) i storstaden Londons undre värld. Författaren hade tidigt beslutat sig för att med egna ögon iaktta livet i ett ghetto, hellre än att höra talas om det av personer som inte själva upplevt det. För att smälta in i den för honom nya miljön maskerade sig författaren likt Günter Wallraff; i en lumpbod införskaffade sig London en ytterst sliten sjömansrock, medfarna byxor och ett par tunga utslitna kängor. Författaren vågade dock inte löpa linan fullt ut utan lät (i lönndom) hyra sig, en för omgivningen, nästan luxuös lägenhet med egen toalett och badkar. Tanken var att denna lägenhet skulle fungera som tillflyktsort och ”livlina” om förhållandena i ghettot skulle visa sig bli alltför outhärdliga. Det tar sedan inte värst många sidor innan det visar sig att författaren ska komma att nyttja denna livlina mer än en gång…

Jack London beslutade sig (enligt förordet) att bedöma livet i den undre världen efter en mycket enkel måttstock: Allt som underlättade liv, fysisk såväl som andlig hälsa, bedömde han vara gott; det liv som istället förstörde, förkvävde eller förkrympte såg han som dåligt. I mötet med distriktet East End, och dess snedställa invånare, kom London snabbt till den slutsatsen att livsbetingelserna för detta slumkvarters invånare var mycket dåliga. De levnadsvillkor som författaren lär känna får honom att förfasas och äcklas. Människorna i East End framlevde sina dagar likt vanvårdade och smutsiga djur boendes i trånga ohygieniska (och av ohyra ansatta) lägenheter; det hörde exempelvis till vanligheten att familjer om 8-10 personer tvingades att dela på minimala enrumslägenheter utan tillgång till varken kök eller toalett. Det är ingen drömtillvaro som London beskriver då han fortsätter med att gå igenom hur en arbetsvecka såg ut för olika kategorier arbetare. Ofta var begreppet arbete analogt med en osäker, periodisk syssla som slet ut såväl kropp som själ. Arbetspass på upp till 14 timmar i riskabla miljöer var snarare regel än undantag och den lön som arbetarna uppbar för sitt fruktansvärda slit var ändå inte tillräckligt för att undgå en utdragen svält. London mixar i denna rännstensskildring avskalade statistiska fakta med mer skönlitterära partier som skildrar diverse miserabla människoöden. Bland annat får i veta att var tredje Londonbo (1,8 miljoner människor) levde på gränsen till fattigdom och därunder samt att 1 miljon människor till detta levde med blott en veckolön mellan sig armodet. Sett till hela det förenade konungariket dog hela 939 av 1000 personer i fattigdom!

London fortsätter att med hjälp av statistiska uppgifter förmedla bilden av ett samhälle i förfall. Som läsare får man veta hur oerhört återhållsamt en vanlig arbetarfamilj tvingades leva och vilken katastrof det innebar om mannen i familjen blev sjuk eller på annat sätt oförmögen att arbeta. Författaren visar med några mycket färgstarka exempel hur familjer störtas rätt ned i avgrunden p.g.a. arbetsskador, alkoholism och trångboddhet. Läsaren får också följa med författaren in i klaustrofobiska och stinkande natthärbärgen samt följa dennes vedermödor när han prövar på att ”bära fanan”. Att ”bära fanan” betyder i London att gå på gatorna hela natten. Författaren låter oss ana hur fruktansvärt detta var:

”Att driva omkring en regnvädersnatt med våta kläder, i synnerhet då man i förväg är försvagad genom brist på mat, är kanske den hårdaste pär som en människa någonsin kan bli utsatt för. Jag har vid gott hull och varmt påklädd, rest en hel dag i trakter, där termometern visade minus 76 grader Fahrenheit – det var uppe i Klondike – och fast jag led, var det dock ett intet mot att ”bära fanan” en natt på Londons gator, när man är hungrig, tunt klädd och våt inpå bara skinnet.”

Jag tycker som ni säker listat ut att det här en förnämlig bok som många säkert är betjänta av att läsa. Trots detta tycker jag att berättelsen hade tjänat på att bantas. Författarens redogörelse spänner över totalt 243 sidor och detta är enligt mitt tycke några sidor för många – för i ärlighetens namn är boken sista tredjedel nästan en karbonkopia av den andra tredjedelen. Författarens avsikt med dessa upprepningar var säkert de allra bästa, det betvivlar jag inte, men jag tyckte i alla fall att de var tämligen tröttsamma. Mycket har säkert förbättrats i London sedan ”Avgrundens folk” publicerades för hundra år sedan även om fattigdomen som sådan inte har utplånats. Den värsta misären har nog förflyttas från det nyss industrialiserade Europa till dylika länder i Asien. Londons avslutningsreplik avseende ansvaret för svälten torde därför vara gällande också idag: ”Icke en enda medlem av den förvaltande klassen kan göra anspråk på att bli frikänd inför mänsklighetens domstol”. Idag är det människorna i västvärlden som otvivelaktigt utgör den förvaltande klassen. Det är med andra ord Du och Jag som nu riskerar att dömas av mänsklighetens domstol…

Betyg 4

Med andra ord så var den tidens London som Strindbergs Stockholm. Här i Lund fanns (och delvis ännu finns) en stadsdel som gick under namnet Nöden. Här i små kåkar utan kök och vatten levde fattiga öst-judar, proletärer och fattigstudenter under likadana omständigheter.
Precis som i Stockholm har de kvarvarande fattigkåkarna lyxrenoverats och övertagits av övre medelklass. Och det byggs fusk-kopior av husen i Leca-block. Månn tro det samma hänt i London?

Boken var intressant och är en historieskildring väl värd att läsa. Förhållandena som beskrivs påminner om de som fanns på 1700-talet i Sverige då adel och borgare levde i överflöd och de fattiga fick försöka överleva köld och svält.

Betyg 3