Hopplöst sömnpiller.
Jag har tidigare läst två mycket lyckade novellsamlingar av franska Claire Castillon: Insekt (2007) och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska (2008) och just för att jag tyckte så bra om de båda novellsamlingarna så hade jag mycket höga förväntningar av den här boken.
Jag får lite associationer till filmen: The girl in the park (2007) med Sigourney Weaver. Handlingen är ganska snarlik. En fyraårig flicka kidnappas på en lekplats, polis och räddningsmanskap kan inte finna något spår efter henne. Modern lider dag och natt, år efter år och många år senare finner hon en ung kvinna som hon tycker sig skönja vissa likheter med sin försvunna dotter. Filmen är fantastisk och mycket gripande.
Boken skulle kunna vara fantastisk. Sorgen, oron, frustrationen- hur modern i boken går in ett psykotiskt tillstånd- alla dessa känslor som det kan väcka hos läsaren och så faller den pladask.
Jag känner ingenting annat än ren förvirring medan jag läser den här boken och jag vet inte hur många gånger jag gäspar. Det här är en dagboksroman och det är inget fel med det- men det här är fruktansvärt rörigt. Autentisk möjligtvis, jag kan mycket väl tänka mig huvudpersonen sitta och kladda ner sina inre tankar- men som bok blir den för mig ett enda stort sömnpiller.
Den är svårläst, jag får aldrig något grepp om själva handlingen, karaktärer kastas mot mig utan att jag hinner reda ut vilka dessa är och vilket förhållande de har till bokens huvudkaraktär.
Kanske att författaren är bättre när det kommer till noveller? För det här är inte en bok som jag kan rekommendera.
Tyvärr, ett riktigt bottennapp!

Betyg 1