Amanda känner sig alltmer främmande för sin familj. Fadern är död. konkursen tog pengarna, hennes syster tar den dominerande moderns parti. Amanda skäms för sin och familjens bakgrund samtidigt som hon är avundsjuk på moderns och systerns sociala kompetens och den obryddhet som de ser på livet med. Hon inleder en relation med utrikesjournalisten David, den orädda skribenten med starkt patos och politikerföräldrar, som trotsar farorna och reser till krigets Syrien. I väntan på hans återkomst sitter hon på Davids familjs lantställe och skriver på sin uppsats i psykologi. I bygden träffar hon Amir, ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan som fått avslag på sin asylansökan, och låter honom bo i huset med henne. Skillnaden mellan hennes och Davids familjer stör henne, men är den egentligen så stor? Och snart gör vissa händelser att det tidigare så åtrådda förlorar sin glans...

Men hur mycket deras bakgrund egentligen skiljer sig åt blir aldrig riktigt tydligt, Vad är det i Davids familj som hon saknat i sin egen? För läsaren framstår de inte som så väsensskilda i vare sig klassbakgrund eller förhållningssätt till livet som jag upplever att romanen vill göra gällande. Amanda (och författaren?) förstorar upp klasskillnaderna och intar samtidigt en dömande hållning till bägge familjerna. Hon tål inte sin egen men känner sig otillräcklig gentemot sina blivande svärföräldrar fast de accepterar henne fullt ut.

Problemet är att ”Hemma hos andra” är en roman som vill spänna över mycket. Både Amandas och Davids relation och hur den prövas, deras familjeintriger, internationella konflikter och så Amandas trevande vänskap med Amir. Samtliga tillräckliga för en roman på egen hand. Nu lämnas läsaren med en massa lösa trådar, kanske funderar författaren på en fristående fortsättning? Amanda i sig är en gåta, man får ingen klar bild av henne. Hon är psykologistuderande men när en man gör ett ovälkommet närmande, något läsaren tydligt ser komma, reagerar hon som en förorättad oskuld.

Språket och stilen stör mig väldeliga. Inte så att romanen är svårläst men författaren excellerar i ändlösa dialoger om... ingenting. Syftet är att efterlikna vardagen, hur människor talar med varann och därmed visar vilka de är. En i och för sig god tanke men det funkar inte i litteratur. Dialog måste föra handlingen framåt, inte bromsa upp den. Man kan undra om författaren får betalt per ord...? Romanens korrekthet stör mig också, unga killar från Afghanistan är goda och perfekta, rika människor är onda och lantisar fördomsfulla. Suck, har vi läst det förr...?
Jag menar inte att avskräcka någon, många gillar säkert denna typ av roman och historien i sig är inte dålig. Men jag erkänner gärna att jag skumläste vissa partier för att få slut på den...

Betyg 2