Under en snöstorm faller ett träd över kontaktledningen och det tåg som Tomas åker med blir stående. Han förstår genast att det blir ett långt stopp och kanske evakuering så han beger sig snabbt till bistrovagnen för att få något att äta innan allt tar slut. På vägen dit möter har en kvinna, någon han inte träffat på 20 år och sedan dess försökt undvika. Det är Livia, hans ungdomskärlek från högskolan, hon som krossade hans hjärta. Ingen kan vara så underbar och så fruktansvärd som en ung kvinna och fast deras svåra erfarenheter från barndomen förde dem samman fick de ingen gemensam framtid. Nu är bägge gifta på varsitt håll men när de blir evakuerade lyckas Livia ordna så att de hamnar i samma hotellrum...

Trots inledningen är bokens grundtema inte olycklig kärlek och otrohet, utan föräldrars svek och hur det påverkar den vuxna mannen. Att en pappa sviker leder i litteraturen mest till en sorgsen axelryckning, vad annat kan man vänta av karlar? Men när en mamma sviker är det oförlåtligt. Ett tema som det nästan gått inflation i med böcker som Boisens Berätta aldrig det här, Arv och miljö av Vigdis Hjort eller Folkets skönhet av Prytz Helle. Sveket gör Tomas försiktig och handlingsförlamad, så pass att han fortfarande omedvetet ryggar tillbaka när hans fru kysser honom.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om berättelsen. Egentligen är den bra men det är något som skaver och hackar. Större delen av boken handlar om Tonas´ barndom och livet på högskolan. Det blir lite segt och förhållandet till Livia är förutsägbart, ett klassiskt fall av kompisfällan och en Tomas som är mer än lovligt tafatt. Jag hade velat se mer av den vuxne Tomas och hans förhållande till hustrun. Sen finns det några händelser som känns väldigt osannolika men det är inget jag går in på här för att inte spoila för någon.

Men det som stör mig mest är något jag varit inne på tidigare. Varför är manliga författare så skoningslösa mot sina karaktärer? Alla män i boken, exakt alla, är antingen patetiska losers eller svin, Eller patetiska svin. Kvinnor är vackra och starka, de kommer alltid ner på fötterna. Men inte goda, de tar vad de vill ha och fortsätter oberört rakt fram. Motvilligt måste jag medge att kvinnliga författare ofta är bättre på att skildra män än vad manliga är. I gengäld är kvinnor väldigt snabba med att sätta offerkofta på sina kvinnliga karaktärer, en fälla som män inte faller i.
Men som helhet vill jag ändå rekommendera boken. Det är en bra relationsroman och Tomas växer på slutet, står stark. Inte alls fel att ha i en bokcirkel. Men det är sannerligen ingen feelgood, här finns en krypande stämning och del otäcka scener.

Musik under läsningen: En del av mitt hjärta med Tomas Ledin. Eller Devil in Disguise med Elvis. Vilken man väljer beror på sinnesstämningen, Eller kanske på könstillhörighet...

Betyg 3