Pendlar mellan en 3:a och en 5:a för mig- därav slutbetyget, en 4:a!
Inger Edelfeldt tillhör en grupp av mycket produktiva författare som jag i decennier har tänkt läsa något av. Det har hitintills inte blivit av, förrän nu.
Miranda växer upp i en ganska vanlig svensk medelklassfamilj i en villaförort till Stockholm på 1960-talet som enda barnet. Modern Gerda är hemmafru och pappa Henrik läkare. Miranda som i den här boken hinner byta namn två gånger- först till Mira, sedan till Mireille- lider sedan unga år av tvångstankar och genomför olika former av ritualer för att kunna känna lugn. Hon är också en drömmare som i tonåren försvinner in i långa dagdrömmar om en främmande värld med drakar. Fadern som behandlar henne som en pojke är sällan hemma och mamma Gerda förstår henne inte och tycker enbart att hon är underlig. I skolan är hon tidigt utanför och mobbad. Och så en dag tar Mirandas oro överhanden.
Jag tyckte det här var en mycket bra utvecklingsroman som när den är på topp, är fullständigt lysande. Mirandas psykiatriska problematik och utanförskap känns autentiskt och jag blir till och från mycket berörd av hennes berättelse.
Boken har också mycket ljus och förväntan. Och tempot är mycket högt med korta, men mycket träffande kapitel.
Till och från retar jag mig en aning på viljan att skuldbelägga modern för Mirandas problematik. Gerda är totalt oförstående- men brottas tidigt av sin egen kroniska nervositet, något jag som läsare tidigt märker av. Jag hade önskat lite mer förståelse för henne. Slutet är lite av en besvikelse dessutom. Det kom så plötsligt och kändes en aning för tillrättalagt för min smak.
Men överlag är jag mycket positivt överraskad. Och det drömska språket fick mig till och från att associera till Marianne Fredriksson.
Jag läser mer än gärna fler böcker av Inger Edelfeldt!

Betyg 4