Janakippo är hemma i Smalånger igen, Bror är död och John ska gifta sig med en annan kvinna. Relationen till dottern Diana är fortsatt spänd, liksom till Brors flickvän Angelika som bor på Kippogården. Men konstnärligt går det bättre och Jana har en lyckad utställning i Stockholm för sina lerfigurer. Där träffar hon Nikki vars far är skulptör i granit. Jana blir fascinerad och åker till Bohuslän för att träffa honom. Men Smalånger kallar, John är sjuk och Diana råkar ut för en olycka. Händelser i det förflutna och i nutiden vävs samman och Jana måste fatta ett beslut, är det Smalånger som är hemma eller är det dags att lämna byn?

Jag hade inte tänkt skriva något om denna bok då så många recenserat den här. Men jag vill få lite input, finns det andra som tänker som jag? Spoilervarning, ni som vill läsa den bör sluta här!

Jag tycker mycket om Smirnoffs sätt att skriva och hon är väl värd alla lovord. Jana är en unik figur i svensk litteratur och det vill inte säga lite. Men jag tycker att tredje boken är lite svagare, lite mer konventionell. Jana framstår som en norrländsk Lisbeth Salander, hämnas blodigt, har sex med kvinnor och män, får 5.000 per lerfigur som debutant, räddar en invandrarkille, tämjer den vresiga Mikkel, får ärva och blir rik. Och trots att hon själv är så norrländskt tvär får hon lätt kontakt med alla typer av människor. En överkvinna helt enkelt. Det enda hon misslyckas med är relationen till dottern. Karin Smirnoff goes mainstream, det såg man inte komma...
Avsnitten där hon är i Stockholm och i Bohuslän känns lite sämre, Jana gör sig bäst i Smalånger. Men jag gillar att hon är så ego, gör fula grejor men ber aldrig om ursäkt. Det antyds också att dråpet på Fadren var planerat. Inget föredöme och inget offer trots allt elände hon råkat ut för. Trots den grymma historien finns det värme, lojalitet och hopp. Jana är omtänksam mot de gamla hon möter i hemtjänsten.
Smirnoff är visst på gång med en ny bok, det låter spännande och vi får se var den landar.

Betyg 4