Rött och svart (från 1831) är en episk skildring om den unge och mycket maktlystne prästseminaristen Julien Sorels uppgång och fall. På baksidestexten återfinns ett försök till tolkning av romanens kryptiska titel: ”Rött är kärlekens, och svart prästkappens färg. Men varken kvinnornas kärlek eller prästståndets helgd förmådde stävja den unge Juliens förtärande äregirighet.”

I bokens inledning ges läsaren tillfälle stifta bekantskap med bokens huvudperson Julien Sorel, då blott 17 år ung och bosatt i småstaden Verrières. Julien är av enkel börd i så måtto att fadern liksom de många bröderna alla arbetar som timmermän. Julien har dock förärats med mer själsliga begåvningar och ges möjlighet att som prästlärling lära sig läsa och skriva. Hans fallenhet för latin och hans utsökta minne (han kan oroligt nog recitera hela bibeln utantill!) leder så småningom till att han upptas som informator till borgmästarens barn. Världen tycks öppna sig för Julien som med hjälp av en iskall och beräknande taktik lyckas förföra borgmästarens fru Madame de Rênal. För att undvika en utomordentlig skandal tvingas dock huvudpersonen att avlägsna sig från borgmästarresidenset för att istället återuppta sina präststudier, denna gång i strikt klostermiljö i befästningsstaden Besançon. Slumpen i samklang med Juliens ansenliga begåvning leder emellertid, och via krokiga vägar, till en anställning som sekreterare i den högadliga parisiska familjen La Mole. Julien förfasas och äcklas av det kvalmiga hyckleriet och den stela atmosfären men försöker inte desto mindre att närma sig familjens nittonåriga dotter madmoselle La Mole (Mathilde) som i likhet med honom finner sig uttråkad i den högborgerliga omgivningen…

Handlingen i Rött och svart påminner inte så lite om den som återfinns William Makepeace Thackerays ”Barry Lyndon” som publicerades 13 år senare (som även filmatiserats av Stanley Kubrick). Att Stendhal starkt influerat Thackeray kan det inte råda någon som helst tvivel om då såväl Redmond Barry som Julien Sorel är uppkomlingar som via manipulation och lekamlig skönhet lyckas att avancerar i graderna. Berättelsen ”Rött och svart” är utan tvivel målad med den sanne mästarens penslar med vilka såväl miljöer, personer som tidsstämning visualiseras intill litterär perfektion. Stendhal följde själv med i Napoleons fälttåg till Italien och det märks också att detta påverkat författaren i det avseendet att renässansens och Napoleontidens romantiska hjältedyrkan överskuggar såväl romanens huvudperson som samhällsskildringen i stort. Beskrivningen och kritiken av den högaristokratiska moralen är draperande och säkerligen till stor del självupplevd. Jag tyckte att denna roman var ett sant mästerverk fram till dess att det återstod ca hundrafemtio sidor. För då spårar det ur på lite väl många plan samtidigt. Utan att avslöja alltför mycket tycker jag att den annars så stringenta psykologiska logiken (framförallt huvudpersonens) plötsligt lämnas helt därhän (dessutom på ett mycket drastiskt sätt). Detta leder tyvärr till att beskrivningen av karaktären Julien Sorel tappar något i trovärdighet. Betygsmässigt blir det ändå en femma tillslut då bokens många förtjänster med råge uppväger denna brist.

Stendhal var själv övertygad om att detta verk skulle bli uppmärksammat först ett halvsekel efter publiceringen. Och visst fick han rätt i detta. Rött och svart blev av en författarpanel, i slutet av 1990-talet, utsedd till en av världens 100 bästa böcker genom tiderna.

Betyg 5

Det är en av de bästa böcker som jag läst. Jag läste den två gånger under olika perioder i mitt liv och kommer säkert att göra det igen. Ett mästerverk, en bok som har allt.

Betyg 5

Detta är en otroligt imponerande klassiker om Julien Sorels liv och förfall. Vad boken tar upp om kärlek, äktenskap, religionens roll i samhället, dödsstraff är lika relevant idag som det var då.

Betyg 5