LUGNET av Tomas Bannerhed Weyler förlag 2018

Har nu läst Tomas Bannerheds roman Lugnet, hans förra roman Korparna tyckte jag mycket om, den här var svårare att läsa, tom obehaglig. Författaren räds inte att ge sig in i det mörka psyket, här på Urban som mår sämre och sämre.

Urban åker och hämtar sin mors sista tillhörigheter på det hem hon varit intagen för psykiska besvär, som lämpligt nog heter Lugnet. Modern som varit hans enda fäste i världen, men som till slut inte orkade, ”fast hon inget gjorde” som han uttrycker sig.

Det är en sorglig och dunkel berättelse Tomas Bannerhed har skrivit. Man får inte veta så mycket vad som har hänt, bara aningar. Urban tog inte över gården, flyttade till staden, han söker sig ut i naturen där han plundrar fågelbon på ägg, som han sedan blåser ur och lägger i sin samling. Han sitter på Kungliga biblioteket och iakttar en kvinna som han senare börjar spionera på.

Vissa partier får jag verkligen kämpa mig igenom, för det är så motbjudande att läsa, men framför allt är det så sorgligt att det gör ont i hjärtat. En mycket ensam man som passerar gräns efter gräns och det sorgligaste av allt är mammans brev, de brev han aldrig svarar på, de brev som skriker av förtvivlan.

Betyg 3