En historisk roman som utspelas i mitten av 1800-talet i USA. Den unge Thomas McNulty har flytt svälten på Irland och i USA träffar han den jämnårige John Cole. Tillsammans får de det något ovanliga jobbet som kvinnoimitatörer på en saloon. Så tar de värvning och får uppleva alla tänkbara fasor under indiankrigen och senare under inbördeskriget. Mot alla odds överlever de, liksom deras kärlek till varandra. Men deras förhoppningar om en lugn tillvaro på en farm grusas, det vimlar av mer eller mindre kriminella grupper och vapnen måste alltid finnas till hands. Så kommer deras förflutna ifatt dem, följderna av ett onödigt och i övermod avlossat skott under indiankrigen kommer att kosta många människor livet och riskerar att skilja dem åt för alltid...

Alla ni som gillar böcker som 1793 och 1794, Mary av Aris Fioretos, Ljuset vi inte ser, Kajsa Kettus Barnmorskan och andra eländesskildringar, ni ska genast kasta er över denna bok. Våld, blod, massakrer och stympningar sida upp och sida ner och detta i en miljö av misär, svält och naturalistiskt skildrade kroppsfunktioner, eller brist på dessa. Och som motvikt är allt skildrat på ett lakoniskt, modernt och närmast raljant språk, omväxlande med storslagna naturskildringar. Det ovanliga är att den homosexuella relationen inte utgör något som helst problem, det är inte därför som våra karaktärer råkar illa ut. Snarare antyds det att sådant tolereras och är naturligt förekommande i dessa extremt kvinnofattiga miljöer.

Historien i sig är inte dum, men varför detta fokus på krigens fasor och dess detaljer, något som alla vi läsare är så väl bekanta med? Boken är prisbelönad och utvald av Guardian som "en av världens mest läsvärda romaner under de tio senaste åren". En grov överdrift enligt min mening. Men den ligger absolut i tiden, kombinationen av våld, blodiga detaljer och homosexrelation a´ la Brokeback Mountain är antagligen en korrekt och säljande mix som tilltalar både de lyriska kritikerna och många läsare.
Men inte mig, om den inte ingått i vår nätbokcirkel hade jag inte tagit i den med tång.
Sensmoral; man behöver inte ångra det skott som aldrig avlossats.

Betyg 1