I min ungdom läste jag febrilt alla de Maria Lang-böcker som utkom och uppskattade de väldigt mycket då. Jag tror att jag har läst de flesta av de många böcker hon skrev. Så här på senare år brukar jag läsa om några stycken per år. Så här i jultid kom jag på att jag detta år ännu inte läst något av henne och vad passar då bättre än att läsa hennes juldeckare, Tragedi på en lantkyrkogård som först utkom 1954 när jag var tre år gammal.
Den här boken har filmatiserats två gånger. En nyare version som inte ens är värd att kommentera, samt klassikern: När mörkret fallet (1960) i en regi av Arne Mattson- en filmatisering mycket lik boken med samma persongalleri och handling, bortsett från det faktum att mördaren i filmatiseringen är en annan än i bokformatet. Jag tycker mycket om filmen med dåtidens stora stjärnor såsom: Karl-Arne Holmsten, Sif Ruud, Hjördis Pettersson, Elsa Prawitz och Nils Asther. Jag tycker personligen att filmen är bättre än boken.
Med det sagt så är boken på inga vis dålig. Här finns massor av 50-talets gemytliga charm blandat med en väl uppbyggd deckarintrig. Prosan är bra. Och persongalleriet är mycket underfundigt med härliga personligheter som man aldrig finner i en modern deckare. Det blir lite pladdrigt emellanåt, många dialoger fram och tillbaka. Det som stör mig mest är ändå berättarjaget Puck Buré. Jag minns inte i hur många böcker som Puck och hennes man Eje medverkar i. Om inte Puck var berättarjaget så tror jag nästan att det hade blivit bättre då jag till och från stör mig på hennes karaktär.
En charmig deckare som faktiskt inte är helt oblodig trots sin ålder, perfekt att slölyssna till så här vid juletid.
Bra uppläsning därtill!
Slutbetyg, en 4:a!

Betyg 4