Leni är 13 år när hennes pappa bestämmer att familjen ska flytta till Alaska. Ännu ett uppbrott, ny plats ny skola, nya grannar. Fadern är rotlös och vill nu prova att leva i en isolerad stuga i vildmarken. De är dåligt rustade för detta nya liv, men med hjälp och råd från den brokiga grannskaran klarar de den första vintern och anpassar sig till ett liv med självhushållning och utan moderna bekvämligheter. Vildmarken vimlar av faror, kyla snö, storm och vilda djur. Men den största hotet mot Leni och hennes mamma finns på närmare håll...
Jag har fått många tips om boken och jag vet att många uppskattar den. Så nu är det knappt jag vågar skriva om den, för trots alla lovord (eller på grund av dem...) tycker jag inte att den är så lysande. Visst, ett habilt hantverk, inte dåligt på något sätt men inte heller så märkvärdigt. Dramatik, kärlek, vänskap, vacker natur, våld och ett relativt lyckligt slut. Ett uppskattat standardrecept för denna typ av böcker, det jag kallar för Nora Robertsstilen. Det som lyfter boken över den stora massan liknande är faktiskt relationsskildringarna. Hannah gör det inte lätt för sig eller läsaren. En mamma som väljer den destruktiva kärleken framför sitt barns säkerhet och välmående för att hon inte kan stå emot sina känslor. Men också om vänskap och samarbete mellan olika typer av människor i en hård miljö som tvingar dem att hjälpas åt. Och att det inte går att dra sig undan världen och att murar inte stänger ute det man fruktar utan stänger in det man vill skydda.