Efter en uppmaning här på sidan har jag tagit mig tid att återvända till en gammal favorit, Leif Panduro. Och den första bok jag läste av honom var just De oanständiga. Så därför föll det sig naturligt att återigen börja med denna bok.

Ett återkommande tema i allt som Leif Panduro skrivit är kontrasten mellan det normala och det galna. Med sin observationsförmåga och humor dyker han in i historierna och delar ut tjuvnyp och sympatier åt alla håll. De oanständiga kretsar kring Tom, ende son till en kamrer (som kallas klippväggsansiktet), och hans grannar Mick och Topsy, barn till en uppfinnare och en skådespelerska. Tom, som kommer från en starkt konventionell och borgerlig familj, dras till de erotiskt frigjorda Mick och Topsy. När historien tar sin början är det 1939 och kriget står inför dörren. Under krigets gång dras ungdomarna mer eller mindre motvilligt in i motståndsrörelsen...

Runt omkring finns en rad personer som visar att Panduro inte är fullt så enkel som man först kan tro. Där finns Micks och Topsys farbror (Politikern) som alltid försöker finna den rätta sidan att stödja, deras mors älskare som är konstnär med alkoholkonsumtion som sin konstart, barnens halvbror som är matfanatisk homosexuell. Alla dessa har sina svaga sidor och dessa exponeras flitigt. Upproret är ett centralt tema i boken, men upproret mot den tyska ockupationsmakten är helt i skymundan av upproret mot den borgerliga familjen. Samtidigt kan man se att Panduro själv var kluven eftersom de lätt sinnesförvirrade personerna som regel är livsodugliga. I slutändan är det de realistiska och anpassningsbara som blir kvar.

Boken är fylld av svartsyn och humor och skildringen av motståndsrörelsen efter krigsslutet borde ha varit nog för att få Panduro åtalad för högförräderi. Vansinnigt rolig och mycket tragisk. Sammantaget gör detta en mycket läsvärd bok av en av Nordens mest intressanta författare.

Betyg 3