Lovsång – Ayn Rand

Lovsång påminner mycket om 1984 av George Orwell. Men då Lovsång skrevs 1937 och första gången gavs ut 1946 får man dra slutsatsen att Ayn Rand var före George Orwell när det gäller dystopier om den totalitära staten. Redan från första början är man betagen av den spännande handlingen och av den begränsade friheten för bokens aktörer. I Ayn Rands dystopi, som utan tvekan syftar på Sovjetunionen varifrån Ayn Rand flydde 1926, finns inga individer utan varje människa betraktas som en del av mänskligheten, dvs. en kugge i hjulet.

Under större delen av romanen används konsekvent orden ”vi” och ”oss” även då Ayn Rand menade ”jag” och ”mig”. Namnen är anonyma såsom Jämlikhet 7-2521 och Solidaritet 9-6347. Precis som i George Orwells mardrömssamhälle är alltså språket begränsat för att människan ska kontrolleras av överheten. All ensamhet och varje egen tanke är dessutom en synd. Jag anser att Ayn Rands Lovsång håller en något högre kvalitet än 1984, främst på grund av att det i Lovsång inte finns några tråkiga passager. Texten flyter på mycket bättre än i 1984.

Ayn Rand visar också hur samhället stagnerar och blir underutvecklat när de individuella krafterna förtrycks och när friheten beskärs. Nya idéer är, enligt den kultur som råder i "Lovsång, dåliga såvida de inte arbetats fram kollektivt. Även den sociala rörligheten är helt avskaffad då människorna i ”Lovsång” redan efter skolan leds in i ett visst yrke via yrkesvalsrådet. När man väl fått ett jobb tilldelat ska man hålla sig på denna plats och inte tro att man är något. Känns inte detta igen i Sverige? Låg social rörlighet och jantelag?

Ayn Rand visar med denna bok att människans inre styrka aldrig dör, oavsett hur hårt förtrycket är. Vi har mycket att lära av Ayn Rand.

Rand, Ayn: Lovsång, Egoisten, (1946), översättning av Per-Olov Samuelsson

Betyg 5