Priset av Anneli Fichtelius dök upp i brevlådan som en liten överraskning från förlaget. Roligt, för jag tror att det är en bok som jag annars skulle ha missat.
Romanen är en dystopi, som utspelar sig på 2030-talet. Världens länder verkar ha lyckats med att stoppa temperaturhöjningarna, men det visar sig att det mesta är för sent. Jorden drabbas av vad som kan kallas en apokalyps där det mesta bryter samman. Naturkatastroferna är fasansfulla. Vi får inte i boken veta hur många människor som dör, men vi kan anta att det är åtskilliga. Med tanke på vilka katastrofer som händer samtidigt skulle min gissning vara att det handlar om miljarder.
Samtidigt har några av 2032 års nobelpristagare dragit igång ett stort projekt. De ska på platser som kan antas klara sig ifrån de katastrofer som då fortfarande inte har inträffat skapa små samhällen som ska vara självförsörjande. Oavsett vad som händer så ska de klara sig. Det blir en återgång till ett gammalt bondesamhälle, men med tillgång till de landvinningar mänskligheten gjort inom exempelvis medicin.
Platser som väljs ut är bland annat byar i Åsele och Dorotea och liknande byar i Skottland. Byar som i stort sett övergivits under den kraftiga urbaniseringen får nu nytt liv.
Ett riktigt intressant romanupplägg som jag gillar. Det enda som skaver är att endast multiindivider är välkomna. Dessa definieras som människor med multikulturella släktträd, eftersom dessa sägs besitta en extraordinär empatisk förmåga. Detta känns som ren och skär rasism. Vad är skillnaden på detta och att säga att det vore trevligt att ha med några negrer, för de är så musikaliska?
Boken är lättläst. Det beror dels på att det är korta kapitel, dels på det rappa tempot. Språket flyter lätt, även om författaren ibland gör missar som att inte alltid skilja på subjekt och objekt. En mening som inleds "Den är fylld till bredden" får mig att skruva på mig, men möjligen beror felet på att författaren är bosatt i Stockholmsområdet.
Sammantaget är det en intressant roman. Det är möjligen tveksamt om världen står inför sådana katastrofer endast ett drygt decennium framåt i tiden, men den får väl ändå ses som ett läsvärt debattinlägg kring mänsklighetens och jordens ödesfrågor.