Slutet på historien är den tionde och sista delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Nu har hela 1900-talet speglat i familjen Lauritzen. Författaren och jag har gått i mål.
Jag tycker att hela idén med romansviten är lysande. Så mycket hände under 1900-talet och att då berätta hela epoken i form av en släktkrönika är riktigt bra. Jag tror det skulle kunna bli en bra filmserie. Forsytesagan på svenska, men än mer omfattande.
De första delarna i serien, Brobyggarna och Dandy, tycker jag var fantastiska. Tyvärr har inte alla delarna hållit samma klass. När vi närmar oss nutid blir det alltför mycket av författarens politiska åsikter som dominerar och det märks tydligt i denna avslutande del. Och det känns också som författaren blir större än romanen.
I denna del, liksom i flera tidigare, dyker Jan Guillous alter ego Erik Ponti upp, även om han den här gången har en liten roll. Men Guillou låter vid ett tillfälle Erik Ponti vara den ende som kan förutsäga utvecklingen i en fråga. Och jag undrar om inte även Eric Letang får vara något av ett alter ego, även om Guillou naturligtvis inte är advokat. Guillou utgjuter sitt hat mot olika företeelser genom denne Letang. Om och om igen vädras författaren hat mot sionismen, amerikaner, tidningen Expressen och folkpartister. Det blir väldigt tröttsamt i längden. Och tänk, Letang får skriva krönikor i Aftonbladet, precis som Jan Guillou gjorde under samma tid.
Det kändes som att bokens pärmar bågnade, och jag insåg efter ett tag att det var författarens ego som fyllde boken och höll på att spränga pärmarna.